Sörmländska kulturtillgångar

Vår första kulturfrukost live

…om vikten av att lyssna, våga mötas och anta nya perspektiv

Härom fredagen hade vi så äntligen vår första Live-frukost. Drygt 40 personer hade tagit sig till Idéfarmen i Dunker för att äta frukost tillsammans samt lyssna på och delta i ett samtal på temat ”Lära av varandra – konkurrens, samexistens eller samskapande i det sörmländska kulturlivet”.

De närvarande bestod till majoritet av fria kulturaktörer, därefter runt tio representanter från regionens kulturverksamheter inklusive två politiker samt två representanter från Länsbildningsförbundet Sörmland och ett par tjänstemän från kommunal verksamhet. Några deltog i frukosten på distans då vi webbsände och spelade in evenemanget. Vi hade tänkt dela filmen från frukosten för att de som inte var där skulle kunna ta del av den men tyvärr blev ljudkvaliteten inte riktigt som vi hade önskat. Därför återger vi valda delar i text här istället. Till nästa gång ska vi se till att den digitala dokumentationen blir bättre.

Så till frukosten. Efter att Marie hade hälsat alla välkomna, Nina och Martin Wande berättat om Idéfarmens verksamhet och Elin presenterat projektresultat (om vilka du kan läsa mer om i nästa blogginlägg) så var det dags för panelsamtalet. I panelen hade vi fyra personer med lika många perspektiv på temat.

  • Axel Hellby, författare och en av initiativtagarna till kulturtidskriften och föreningen Trakten,
  • Tamara Valiente, konstnär, pedagog och sakkunnig på mångfaldsfrågor inom kulturbranschen,
  • Carina Nilsson, nuvarande kultursamordnare i Katrineholm och tidigare kultursamordnare i Gnesta och
  • Hanna Rasmussen, chef för Biblioteksutveckling Sörmland.

Givetvis pratade panelen utifrån sina personliga erfarenheter även om vi tillfrågat dem utifrån att de representerade olika perspektiv. Panelsamtalet började med att de fick prata om vad temat innebar för dem och deras specifika verksamhet eller perspektiv.

Från vänster: Elin Selig, Carina Nilsson, Axel Hellby, Tamara Valiente och Hanna Rasmussen. Foto: Nina Wande, Idéfarmen

Axel inledde med att berätta om upprinnelsen till initiativet Trakten som i mångt och mycket sprang ur viljan att lära av varandra hos ett antal kulturaktörer. En sak som han och hans samarbetspartners såg var att Sörmland inte riktigt sitter ihop:

”Det är mycket ”Här är vår kommun, det här är vår kultur…” och att man ogärna blickar bortom kommungränsen. Med Trakten ville vi göra något som skulle vara för hela Sörmland, för det finns så mycket kultur här och vi har så mycket att lära av varandra om vi tänker mer regionalt.”

Tanken med Trakten var att det skulle vara en professionell tidskrift, men som en arena där olika erfarenheter möts i skapandet, i lärandet, i publikmötet. Därför har Trakten såväl professionella som amatörer med som skribenter med i tidskriften.

Trakten har också blivit en kulturförening för att bredda möjligheterna för att möta dem man vill ta in i verksamheten, ett sätt att testa alla tänkbara metoder att mötas och lära av varandra. Under pandemin har Trakten behövt hitta sätt att mötas på digitalt. Bland annat har man byggt upp ett digitalt kursrum som använts för att hålla kurser, bland annat skrivarkurser, på så sätt har man lyckats behålla lärandet levande trots pandemin.

För Tamara handlar lärande mycket om byte av perspektiv:

”Det jag upplever idag är att det oftast handlar om att de nya kulturskaparna – nyutbildade eller invandrade professionella kulturskapare som jag arbetat med – förväntas lära av de etablerade. På så sätt blir lärandet väldigt enkelriktat, ”såhär funkar det, så här ska det gå till”. Då missar man allt det som nya kulturarbetare kan lära etablerade och kultursektorn går miste om den stora erfarenhet och de nya perspektiv som båda de här målgrupperna har. Vilket är dumt i en tid när både unga och utrikes födda är målgrupper som kultursektorn kämpar med att nå fram till men som man inte lyckas nå idag.”

Tamara fortsätter sedan in i ett resonemang om vikten av samexistens som är en förutsättning för att samskapandet ska kunna ske. Samt vikten av att skapa förutsättningar för kulturskapare med olika erfarenheter och expertis att hitta fram till varandra:

”…för när det sker, föds nya uttryck och med nya uttryck föds också en ny publik. Samexistens är det enda sättet för nya kulturarbetare att få behålla hela sina identiteter. Om inte alla syns och om inte alla finns – hur ska vi då kunna lära av varandra? Hur kan man ha ett ömsesidigt lärande om bara en av två får synas, finnas? Problemet jag ser idag för många nyanlända kulturarbetare är att de försvinner in i ett (arbetsmarknads-) system där deras kunskap och erfarenheter inte förstås eller tas till vara och att många blir kvar i detta system utan möjlighet att komma till sin rätt och poppar inte upp igen på kulturscenerna för då skulle ju kulturlivet se helt annorlunda ut än vad det gör idag.”

Carina ger sitt perspektiv på att lära av varandra. Foto: Marie Anstadius

För Carina är ett av de viktigaste jobben för tjänstepersoner som hon själv att lyfta blicken och se vad som finns runt knuten i den egna kommunen, vilka kulturaktörer verkar där som man kan samverka med?

”Det som är ett hinder för oss tjänstepersoner är att var fjärde år kan allt vändas uppochner eftersom vi arbetar i politiskt styrda organisationer. Det kan för kulturskapare vara svårt att förstå den komplexiteten.”

Carina poängterar att hon som tjänsteperson många gånger önskar att hon bara kunde ösa pengar över alla fantastiska kulturskapare som finns i kommunen men att hon ju ständigt måste förhålla sig till politiskt och organisatoriskt satta ramar. Hon lyfter också att förutsättningarna för att stötta kultur ser väldigt olika ut i de sörmländska kommunerna. Några kommuner har inte en kulturnämnd eller en kulturchef medan andra har egen kulturnämnd, kulturchefer inom olika områden och flera tjänstepersoner inom kultur.

”Därför är det jätteviktigt att bakom allt det här samlas och lära av varandra och verkligen kroka arm, som vi till exempel gör här och nu, och inte uppfinna hjulet på nytt hela tiden. ”

Hanna utvecklar vikten av samverkan:

”Vi på Biblioteksutveckling skulle inte kunna göra någonting av vårt uppdrag om inte vi gjorde det i samverkan med andra. Vi är alldeles för få för det och vårt uppdrag bygger på det – att vi gör det tillsammans.  Och då måste vi lära av varandra.”

Hon menar vidare att det är i samtalet och görandet som ett lärande kan ske. Att det är svårt att lära av varandra om vi inte prata med varandra, men för att samtalet eller görandet ska uppstå måste alla parter känna att de får lov att vara där med hela sig själva och sin kunskap. Hanna håller med om det som Tamara sa om att det inte går att ha en tvåvägskommunikation om en part är osynliggjord.

”Platserna för respektfulla samtal måste skapas hela tiden, i varje stund. Vi måste öva på det för att bli bättre på det, både på organisations- och individnivå och skapa strukturer som hjälper oss att hålla oss på banan.”

Sedan tillägger hon:

”Vi är duktiga att dela med oss av succéer men sämre på att dela med oss av misslyckanden. Och det riktiga lärandet sker ju oftast genom misstagen.”

Lär vi av varandra idag?

På frågan om vi lär av varandra inom kulturlivet i Sörmland idag svarar panelen både ja och nej. Axel menar att så länge som det finns arenor som denna kulturfrukost, privata initiativ som Idéfarmen eller Trakten, regionala verksamheter som Scenkonst Sörmland som både arrangerar kurser och ger uppdrag så uppstår lärande.

”…sedan är förstås frågan om det är tillräckligt.”

Carina tycker inte riktigt vi är där än, i alla fall inte på den kommunala tjänstesidan där hon menar att det kan uppstå prestige och konkurrenstänkande kring i vissa frågor och att öppenhet och transparens gentemot andra aktörer kan saknas.

”Det är så personbundet också, vilket är lite farligt. Viktigt arbete kan stå och falla med en person”

Axel menar att just faran med personbundenheten även gäller ideella verksamheter och enskilda aktörer. Ett kulturens dilemma.

”Det handlar väldigt mycket om att eldsjälshjärtan ska pumpa som fasen och till slut så orkar de kanske inte bulta mer, glöden falnar och då försvinner förutsättningarna för en verksamhet för att det hänger på en person.”

Tamara resonerar vidare på spåret om konkurrens:

”Jag tycker att det är viktigt att vi vågar bjuda in varandra. Konkurrens uppstår ju oftast ur en rädsla för att bli utbytt, att tvingas bort från scenen, men det är inte så. Jag tänker att vi måste utvidga scenen, att det finns luckor att fylla ut. Det finns plats!”

Hanna menar att det finns en berättelse om Sörmland om att vi är dåliga på att samarbeta, att det är mycket konkurrens mellan kommuner och att hon själv har bidragit till att reproducera den berättelsen, men att hon på senare tid försökt vända på perspektivet se styrkan med att Sörmland är som det är.

”Det är en styrka att vi är olika, att förutsättningarna är olika. Att det finns en bredd av perspektiv. Jag tänker att det finns en poäng i att prata om detta som en styrka. […] Sedan är maktanalysen skitviktig. Man kan inneha makt, man kan få den projicerad på sig, men den som uppfattas som stor och stark måste också vara snäll. Annars kan inte lärande eller förståelse uppstå.”

Här släppte vi in publikens att komma med perspektiv på att lära av varandra och det som sagts i panelen. Många valde att delta i samtalet och dela med sig av sina perspektiv men eftersom vi inte vet om vi har allas tillåtelse att återge vad de sa så kommer vi inte göra det här. Frågorna, funderingarna och åsikterna som framkom är alla noterade (och anonymiserade) för fortsatta samtal och diskussioner.

Tack alla ni som var med och bidrog till ett viktigt och givande samtal på frukosten!

Vi kommer att fortsätta föra samtal om kulturlivets villkor, utmaningar och styrkor på kommande kulturfrukostar. Nästa planerade frukost äger rum fredagen den 30 september på Teater Klämman utanför Mellösa i Flens kommun 08.30. Inbjudan kommer!

bild på det filmade webbinariet som kulturrådet höll om återstartsbidraget

Elin Selig

Kulturrådet utlyser återstartsbidrag till kulturen

Som ni märker så skriver vi inte bara om projektet här i bloggen utan delar även med oss av nyheter och tips. Ett sådant är att det har blivit dags för ytterligare en utlysningsomgång från Kulturrådet på grund av covid-19 pandemin. Men denna gång handlar det inte om krisstöd utan om ett återstartsbidrag. Detta kan sökas för:

”projekt som stöttar en återstart för kulturen och kulturlivet i Sverige till en följd av de effekter som covid-19 pandemin haft på kultursektorn. Bidraget kan sökas för framåtblickande projekt som medverkar till att säkra produktion, arbetstillfällen och kompetens inom kultursektorn.”

Jag lyssnade in på ett webbinarium om återstartsbidraget där Kulturrådet mycket pedagogiskt förklarade vad som gäller för ansökan, hur de kommer prioritera och vad som är viktigt att tänka på i ansökan. Du kan hitta webbinariet i sin helhet längst ner på denna sidan. Webbinariet är på ca en timme.

Som alltid när det gäller utlysningar så är det viktigt att läsa igenom hela utlysningstexten och prioriteringsgrunderna för ansökan. I dessa finns svaren på vad man kan få stöd för. Ett annat tips är att läsa frågorna i ansökningsformuläret noggrant och helt enkelt svara på dem. Det kan verka överflödigt men ibland dras man iväg av sin egen idé och då kan det finnas en poäng med att gå tillbaka till frågan och fundera på om man verkligen svarar på det som det som de frågar efter. Gör man bara det så har man kommit en bra bit på vägen med en bra ansökan.

Klicka på länkarna nedan för att komma till de olika stöden:

Återstartsbidrag till kulturen: bildkonst, museer, litteratur med mera, deadline 2 maj.

Återstartsbidrag till kulturen: scenkonst, deadline 3 maj.

Återstartsbidrag till kulturen: musik, deadline 4 maj.

Marie Anstadius

Vi kunskapar om kunskap

Sedan mitten av februari har Tamara Valiente arbetat på 30 procent i projektet med fokusområdet kunskap. Uppdraget är att samla upp vilka kunskapshöjande insatser och utbildningar som finns för kulturaktörer i Sörmland och hitta sätt att synliggöra dessa. Hon tittar också på vad som efterfrågas men saknas.

I det här blogginlägget har Marie intervjuat Tamara om hennes syn på uppdraget och på kunskapsbehoven i kulturlivet. Det blev snabbt ett samtal om så mycket mer, bland annat om hur vi skapar en mer tillgänglig och välkomnande kulturbransch, så det får bli ämnen för kommande blogginlägg.

Berätta Tamara, var befinner dig just nu i arbetet?

Just nu är jag uppe i att kartlägga och kategorisera upp kulturområdena och har börjat med att kontakta regionens konsulenter inom respektive område. Konsulenterna arbetar bland annat med olika kunskapshöjande insatser för personer som arbetar inom dessa områden. Vissa riktar också in sig på de som vill in i branschen.

Vad är det du vill veta av konsulenterna?

Jag vill veta hur de når deltagare, hur dessa anmäler sig och vilka krav ställs. Det verkar finnas vissa hinder för konsulenterna att nå de individer som man mest av allt vill nå, de som kanske mest behöver kunskapsinsatser men som står utanför de upparbetade nätverken och kommunikationsvägarna. Till exempel unga talanger som saknar det där kulturella kapitalet eller kulturarbetare som kommit hit från andra länder och inte har kunskap om hur deras bransch är uppbyggd i Sverige.

Men du har förstås inte bara stannat vid regionens konsulenter…

Nej, jag har börjat titta runt i Sörmland på övriga kurser och utbildningar, både privata, offentliga och ideella alternativ. Liksom vad studieförbunden erbjuder. Fokus är ju utbudet för yrkesverksamma och potentiellt yrkesverksamma.

Så en helgkurs med en konstnär som lär ut akvarellmålning för hobbymålare räknas inte?

Jag försöker dra en gräns där, men det är inte alltid självklart vad som är för hobbybruk och vad som är en språngbräda för den som vill vidare. Man måste titta på sammanhanget och vilka som är målgruppen.

Jag frågar också kulturskaparna själva – vad finns det för dig? Det går snabbt att konstatera att det finns få konstnärliga fortsättningsutbildningar. Men det saknas också den där hjälpen som kulturskapare inte alltid vet om att de behöver. Och där blir det svårare. Hur ska jag veta att jag behöver kunskap i bokföring om jag som nybliven konstnär inte vet att jag kanske behöver starta firma?

Det är väl en rätt stor utmaning, att identifiera behov som finns men som hen inte vet om att hen har?

Precis. Att inte veta vad man behöver för kunskap kan ju hindra dig från att gå vidare. Att satsa på sitt skapande kan innebära att det tar 10 år innan man hittat rätt och förstår hur saker funkar.

 Jag tycker att det är bra att till exempel Eskilstuna Folkhögskola sett det här behovet och arbetar med frågan sedan tre år tillbaka. De har utvecklat sin fördjupningskurs på konstlinjen där de får lära sig hur man lever som konstnär – var och hur man söker stipendier, hur man tar betalt, hur utlysningar och gestaltningsuppdrag går till, ja, hur branschen är uppbyggd helt enkelt. Innan dess gjorde man en liknande insats för utlandsfödda professionella kulturarbetare.  Men de finns betydligt fler som skulle behöva tillgång till den sortens smörgåsbord. Framför allt skulle det spara dig som kulturskapare fantastiskt mycket tid.

För tid är ju inte direkt en stapelvara i kultursektorn.

Nej precis. Alla vill höja sin kompetens men man lägger ofta den ambitionen åt sidan för man har inte tid. Så jag tänker att det genom att synliggöra, samordna och tillgängliggöra kunskap skulle inte bara höja kompetensnivån utan också spara kulturskaparna en hel del tid, tid de kan ägna sig åt det de vill.

Och det är ju målet.

Elin Selig

Slutet är början?

Jisses, vad tiden går fort när man har roligt! Våra onsdagsträffar med arbetsgruppen går inte bara fort som vinden utan är också fantastiskt inspirerande och energigivande.

Efter varje tillfälle får vi återkoppling om att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med att lösa uppgifterna. Vilket tyvärr stämmer. Tre timmar som är minutiöst planerade, in i minsta detalj är alldeles för kort tid. I alla fall för att på djupet kunna diskutera allt det man skulle vilja prata om kring stöttande strukturer för det fria kulturlivet. Efter en pandemi.

Men. Jag tänker att fyra timmar inte heller hade varit tillräckligt. Eller fem. Eller åtta. Sakerna som vi diskuterar är inget som lämpar sig särskilt bra för att lösa på bara några få timmar. Kanske behöver vi snarare se det vi gör i arbetsgruppen som startskottet på något mer, något vidare. När vi avslutar arbetsgruppsprocessen så avslutas ju det uppdrag som arbetsgruppen  har haft men det är samtidigt början på resten av projektet.

En av deltagarna inflikade igår att hen lärt sig att den tiden som var avsatt var tillräckligt med tid. Och kanske är det så vi måste förhålla oss till tiden (i projektet). För ärligt talat. När vi har riktigt roligt så är ju slutet alltid väldigt långt borta. Och någonstans är ju förhoppningen att det som projektet påbörjar inte kommer att sluta, utan resultera i långsiktigt hållbara stöttande strukturer. Som även de kommer att behöva diskuteras, omvandlas och följa med behoven i det fria kulturlivet.

Marie Anstadius

Får vi presentera… Arbetsgruppens medlemmar!

Så här i väntan på den tredje arbetsgruppsträffen tänkte vi passa på att berätta vilka som sitter i arbetsgruppen för stöttande strukturer och hur vi tänkt när vi satte ihop den. Som jag skrev i ett tidigare blogginlägg så är urvalet gjort med tanke på att gruppen i första hand ska representera ett tvärsnitt av det sörmländska kulturlivet i form av roller och erfarenheter, inte olika konstområden. Därför finns både representanter för yrkesverksamma kulturskapare, ideella kulturskapare/främjare och de som representerar de offentliga kulturuppdraget inom kommun och region. Detta för att vi vill ha så många vinklar på vad som är och skulle kunna vara stöttande strukturer för det sörmländska kulturlivet som möjligt.

Nedan är medlemmarna presenterade utifrån den roll/sammanhang som haft betydelse för urvalet. Flera har ytterligare roller, erfarenheter och yrkestitlar än de som nämns, men dessa kan betraktas som en bonus snarare än ett urvalskriterium.

Arbetsgruppen består av:

Ewa Olsson Westin, Teater Sörmland och Fri Scen Sörmland

Stefan Seidel, Drömfabriken och Träffpunkten i Stallarholmen

Gabriela Salazar, frilansande produktionsledare för film och tv-drama 

Oksana Verkhola, kulturtidskriften och föreningen Trakten 

Tamara Dwidar Valiente, konstnär, sakkunnig om mångfaldsfrågor i kulturbranschen

Nina Wande, Idéfarmen i Dunker

Ulla Johansson, Sörmlands Bygdegårdsdistrikt

Bengt Sunesson, Länsbildningsförbundet

Karolina Zander, STUA, projektledare för ”Kultur och turism för ökad attraktionskraft”

Therése Jonasson, Kulturutvecklare, Eskilstuna kommun

Carina Nilsson, kultursamordnare, Gnesta kommun

Sanna Svanberg, Bild- och formkonsulent, Region Sörmland

Iréne Karlbom Häll, litteraturutvecklare, Region Sörmland

Elin Selig

Vi vill ha in idéer!

När arbetsgruppen för stöttande strukturer träffades för andra gången nu i onsdags var det dags att formulera utvecklingsområden. Alltså att konstatera vad det är som vi ska hitta lösningar på.

Vi hade ett enormt material att analysera i form av 52 intervjuer där alla typer av aktörer inom kultursektorn fanns representerade. Arbetsgruppen dök in i materialet och formulerade insikter, klustrade dem, omformulerade insikterna till möjligheter/utvecklingsområden, prioriterade utvecklingsområden och skickade med 24 sådana med projektledarna. Vi omformulerade och sammanställde i vår tur dessa och landade i att styrgruppen fick fyra förslag på utvecklingsområden att ta ställning till. Tillsammans valde vi nedanstående förslag.

Hur skulle vi kunna möjliggöra ett system för utbyte och lärande på lika villkor mellan alla kultursektorns aktörer?

Har ni idéer på hur vi ska kunna lösa detta så skicka ett mejl till elin.selig@regionsormland.se senast den 6 november med svar på följande:

  • Namn på idén:
  • Beskriv idén kortfattat:
  • Hur förbättrar idén situationen för användaren (det fria kulturlivet)?:
  • Beskriv hur idén knyter an till utvecklingsområdet ”Hur skulle vi kunna möjliggöra ett system för utbyte och lärande på lika villkor mellan alla kultursektorns aktörer?”:

Vi tar med idéerna som kommer in till nästa träff när vi ska arbeta fram lösningsförslag. Vi kommer inte att ta några av förslagen rakt av, utan alla idéer som kommer in kommer att bearbetas och omarbetas av arbetsgruppen.

Marie Anstadius

Resan börjar!

Så möttes vi hjärtat av Sörmland, tretton sörmländska kulturaktörer och vi projektledare. Efter att ha presenterat oss för varandra och jag och Elin redogjort planen för arbetsgruppens uppdrag kastade vi oss in i den första uppgiften – att testa ”Processresan” på varandra. Processresan är en intervjumetod som vi vill använda för att identifiera utmaningar i en kreativ process.* Nästa steg är nämligen att arbetsgruppens deltagare ska intervjua andra kulturaktörer inom sina respektive områden för att vi tillsammans ska kunna skapa oss en tydligare bild av kulturlivets utmaningar.

Metoden är inte en helt lätt match att få grepp om men deltagarna testade sig fram med liv och lust. Efter en dryg timmes febrilt utfrågande och antecknande hade tolv beskrivningar av kreativa processer hamnat på papper (eftersom vi var ojämnt antal fick en av deltagarna avstå att bli intervjuad) och fler kommer det alltså bli när deltagarna de närmaste dagarna ger sig ut i sina nätverk och utforskar behov, glapp och utmaningar som kan dyka upp på vägen för den som skapar kultur.

Det som blev så uppenbart för mig denna kväll var hur oslagbart (och efterlängtat) det är att ses i samma rum och göra saker ihop. A-salen på Åsa folkhögskola riktigt kokade av positiv energi och nyfikenhet. Det slog mig också att det är sällan en sådan bredd av kulturlivet samlas under samma tak för att arbeta tillsammans. Inom gruppen ryms erfarenheter och kompetens inom scenkonst, film, litteratur, bild och form, arrangörskap, entreprenörskap, ideellt engagemang, folkbildning, nätverksbyggande, kulturbyråkrati och mycket, mycket mer.

Tillsammans har vi alla förutsättningar för att åstadkomma något riktigt bra. Stay tuned!

* Processresan skildrar en kreativ process från ax till limpa, exempelvis från att du som konstnär får en idé till att ditt konstverk möter mottagaren. Andra processer kan vara ett kulturprojekt, en programläggning av ett höstprogram, en filmproduktion, tillkomsten av en bok och så vidare. Vi beskriver denna och andra metoder vi arbetar med under fliken ”Arbetsgrupper” här på sidan. Klicka här för att komma till den pågående arbetsprocessen.

Marie Anstadius

Anteckningar från en kulturfrukost

Den här veckan blir det ett lite längre och annorlunda inlägg då vi som utlovat delar med oss av det som sades på vår första kulturfrukost.

Fredagen den 10 september var det alltså dags för vår första digitala kulturfrukost. Efter att inbjudan gått ut hade det rasslat till ordentligt i både inkorg och Facebookevenemang – uppenbarligen fanns det ett intresse hos både fria kulturskapare och tjänstepersoner inom offentlig kulturverksamhet om att höra om och diskutera projektets enkätresultat.

Vi inledde med att presentera enkätresultaten i 20 minuter för att sedan öppna för diskussion i smågrupper i break out-rooms (du hittar enkätrapporten och vår sammanfattande PowerPoint här på sidan under ”Om projektet > Nedladdningsbara dokument”). Vi ställde två frågor för deltagarna att ta med i ut i grupperna att diskutera. Den första var om man kände igen sig i bilden som framkom i enkätsvaren. Den andra handlade om det resultat som förbryllat oss projektledare lite: Behovet av stöd kring finansiering är stort men efterfrågan på mötesplatser med potentiella kunder, uppdragsgivare och finansiärer är låg. Vad ser man för orsaker till att det är på det viset?

När vi åter sågs i storgrupp kom samtalet att röra sig kring just finansieringsfrågor och mötesplatser. Några av reflektionerna och kommentarer nedan kom till oss i chatten under själva mötet, några kom på mejlen i efterhand. Därför får man se nedanstående mer som ett underlag för fortsatta samtal än som rena minnesanteckningar. Jag har därför och för enkelhetens skull valt att anonymisera kommentarerna. Saknar du något inspel, hör av dig!

De flesta fann det föga förvånande att finansiering var en av de högst prioriterade frågorna i enkätsvaren. Man tog upp att de kommunala kulturbidragen i princip bara kan sökas av föreningar vilket utesluter många fria kulturskapare från systemet.

En deltagare med insyn i kulturbyråkratin menar att det är svårt för det offentliga att dela ut villkorslösa bidrag – så kallat autonoma stöd (som arbetsstipendium) som ofta delas ut på statlig nivå till konstutövare. Den typen av pengar finns sällan på kommunal och regional nivå. Eftersom regioner och kommuner har ett uttalat medborgarperspektiv är det här vanligare med instrumentellt stöd, dvs kulturskapare får bidrag eller uppdrag utifrån ens konstform, uppdrag som oftast har ett samhällsnyttigt syfte. Det kan vara utsmyckning, jobb med ungdomar, etc. Och denna stödform tilltalar inte alla och där kommer vi in på vår andra fråga på frukosten: varför efterfrågan på mötesplatser med potentiella kunder, uppdragsgivare och finansiärer var låg enligt enkäten.

Deltagaren resonerar vidare kring detta: personer som har investerat mycket i sitt konstnärliga yrke genom hårt arbete och lång utbildning tar många gånger hellre ”brödjobb” inom t ex vården än jagar uppdrag inom sitt konstområde eftersom man upplever att uppdrag oftast är villkorade och därmed inskränker på den konstnärliga friheten. Att lägga tid på att besöka en mötesplats som anordnats i syfte att hitta finansiering är därför inte intressant. Särskilt inte om man i samband med detta använder ord som ”kund”.

Det var dock flera deltagare som inte kände igen sig i den bilden. En konstnär uttryckte att hen definitivt saknade den typen av mötesplats. Här gled vi in på nyttan över att skapa fler mötesplatser för kulturaktörer. En författare konstaterade att de olika kulturskaparna ofta har sina egna nätverk för att nå ut inom sin disciplin men ställde frågan vad skulle hända om kulturskapare träffas över disciplingränserna? Kanske innebär det nya och oväntade samarbeten eller ny inspiration i största allmänhet.

Flera deltagare nämner just inspiration och utbyte av idéer som en god anledning till att träffas på organiserade mötesplatser. Dessa nämns också som en möjlig arena för att lyfta och synliggöra enskilda kulturutövare. Att mötas verkar över lag vara efterfrågat hos de närvarande (vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att de valt att träffas på denna frukost). Någon lyfter vikten av att de idéer som uppkommer när kreativa människor möts tas till vara och leder till vidare utveckling för att det ska vara någon idé att mötas i längden. Vems uppgift är i så fall detta?

Samtidigt blir det tydligt att bara att mötas en så här kort stund leder till att kunskap och idéer byter ägare. Andra stödstrukturer än de rent finansiella blir synliga. En deltagare tipsar om Linda Kowalski Nordfors och hennes arbete i nystartade PUNKS (Passionsdriven Utveckling av Näringsliv Kultur och Samhälle), en nationell branschoberoende förening som bland annat hjälper KKN-aktörer med affärsutveckling. Just nu pågår ett samarbete med Eskilstuna kommun där PUNKS anordnar flera workshops och seminarier i KKN-frågor under hösten. Den intresserade kan läsa mer på punks.se.

Ett annat livskraftigt initiativ som nämns är Fri Scen Sörmland där Sörmlands fria teatergrupper går ihop och arrangerar en teaterfestival som i år går av stapeln i Gnesta 1-3 oktober. Festivalen fungerar som utbudsdagar där de olika sörmländska teatergrupperna visar sina aktuella föreställningar. Ett initiativ som stöttas både på kommunal och regional nivå. Att gå samman har många fördelar. Man kan läsa mer om festivalen på teaterfestivalen.se.

Det var i princip det vi hann med denna frukosttimme. Vi är glada över att intresset var så stort och hoppas att det var givande för er som deltog. För några krånglade tekniken både innan och under mötet och vi märkte att det var lite lurigt för oss att vara 100% närvarande i mötet och samtidigt hålla koll l på talarordning, inkommande mejl och chattmeddelanden, så till nästa gång ska vi se till att ha en tredje person som sköter teknik och meddelanden.

Och på tal om nästa gång – vi kan ju passa på att berätta att det blir fredagen 22 oktober kl 8.30-9.30. Vad vi ska prata om då? Det vet vi inte än men vi är öppna för förslag.

Mejla oss tips på skt@regionsormland.se!

Elin Selig

Vi lär oss av andra regioner

När man jobbar i projekt, eller kanske med idéer överhuvudtaget, så är det lätt hänt att man tänker att den briljanta idé som man själv fått är den första i sitt slag. Ibland stämmer det men oftare gör det kanske inte det. Det verkar snarare vara så att idéer, projekt och initiativ inom samma område sammanfaller med varandra. I alla fall inom det offentliga. Det är inte heller helt ovanligt att grunden till sammanfallandet av idéer är olika typer av riktade statliga medel (men det är en annan diskussion som sparas till ett kommande blogginlägg).

Åter till detta inlägg. Alla regioners kulturverksamheter har någon form av samverkan med de fria kulturaktörerna och med kommunerna i regionen. Så vi tänkte helt enkelt prata med några av dem för att ta reda på hur deras samverkan ser ut. Framför allt ville vi se om vi kan undvika att testa samma sak som någon annan redan testat och förkastat som en dålig idé. Vi vill också se om det finns idéer som fungerat bra som vi kan låna direkt eller skruva på för att de ska kunna fungera i Sörmland.

Efter tre samtal kan vi konstatera att vi både gör samma och olika. Kultursamverkansmodellen (kolla på en kort film om modellen här) gör att samverkan mellan regioner, kommuner och fria kulturaktörer sker men hur och i vilken form skiljer sig åt. Exempelvis påverkar demografi och hur regionen ser ut geografiskt. Även vilken organisering som kulturverksamheterna i regionen har påverkar givetvis, där vissa har stor andel egna kulturverksamheter medan andra i princip inte har några. Istället ägs de av stiftelser, kommuner, ideella föreningar eller i ett blandat ägarskap. I korthet så verkar olikheterna bero på vilka förutsättningar som regionerna har.

Ambitionen med samtalen var att samla kunskap, vilket vi gjort och fortsätter att göra. Än har vi några samtal kvar. Utöver att samla kunskap så är det alltid inspirerande att sätta sin egen verksamhet i ljuset av någon annans för att få perspektiv på den.

I projektet jobbar vi med att gilla alla idéer i tio minuter. Detta för att ge alla idéer en chans och för att skapa ett kreativt samtalsklimat. Slutsatsen vi kan dra av samtalen med andra regioner så här långt är att även om vi fortfarande kan ha inställningen att vi ska gilla alla idéer i 10 minuter så måste vi fortsätta påminna oss om att alla idéer inte är originella i tio minuter. Eller ens en minut.

Sörmländska kulturtillgångar

Hur får man små frön att bli fantastisk frukt?

Den senaste veckan har erbjudit intensiv tankeverksamhet och flitigt mejlande. Vi är nämligen mitt uppe i planeringen av arbetet i projektets första arbetsgrupp samt rekryteringen till den samme. Gruppen ska hitta utvecklingsområden utifrån utmaningen ”Hur kan vi tillgängliggöra stöttande strukturer för det fria kulturlivet i Sörmland”, så nu handlar vårt arbete om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att arbetet blir konstruktivt, kreativt och, inte att förglömma, lustfyllt!

I detta ingår det riktigt kluriga i att sätta ihop en grupp som på olika sätt blir ett tvärsnitt av det sörmländska kulturlivet. Vi tänker inte i första hand på olika konstformer och uttryck när vi pusslar ihop deltagare utan snarare på att omfatta så många olika erfarenheter och förutsättningar som möjligt. Vi efterfrågar erfarenheter av att vara verksam som arrangör, ideellt engagerad, ensamjobbande yrkesverksam, professionell utövare i grupp, drivande av nätverk/kluster för kulturliv, engagerad i en plats, ny i kulturbranschen/Sverige, folkbildare, kulturfrämjare inom offentlig verksamhet.

Och vad är det nu vi menar med ”stöttande strukturer”? Det kommer vi ägna minst ett (troligtvis fler) blogginlägg om så småningom, men kortfattat syftar vi på alla de former av stöd som en kulturskapare behöver vid något tillfälle i sin skapande livscykel. Inte bara uppenbara ting som bidragsmöjligheter, rådgivning och exponeringsytor utan även saker som informella forum, nätverk och gemenskaper. Allt som kan hjälpa mig som kulturskapare att nå dit jag vill.

Hur det ska gå till, det där tillgängliggörandet? Det vet bara arbetsgruppens deltagare. De har fröna, vi projektledare står för jorden och tillsammans ska vi försöka oss på konststycket att odla fram fantastisk frukt.

Önska oss lycka till!