Vår första kulturfrukost live

…om vikten av att lyssna, våga mötas och anta nya perspektiv

Härom fredagen hade vi så äntligen vår första Live-frukost. Drygt 40 personer hade tagit sig till Idéfarmen i Dunker för att äta frukost tillsammans samt lyssna på och delta i ett samtal på temat ”Lära av varandra – konkurrens, samexistens eller samskapande i det sörmländska kulturlivet”.

De närvarande bestod till majoritet av fria kulturaktörer, därefter runt tio representanter från regionens kulturverksamheter inklusive två politiker samt två representanter från Länsbildningsförbundet Sörmland och ett par tjänstemän från kommunal verksamhet. Några deltog i frukosten på distans då vi webbsände och spelade in evenemanget. Vi hade tänkt dela filmen från frukosten för att de som inte var där skulle kunna ta del av den men tyvärr blev ljudkvaliteten inte riktigt som vi hade önskat. Därför återger vi valda delar i text här istället. Till nästa gång ska vi se till att den digitala dokumentationen blir bättre.

Så till frukosten. Efter att Marie hade hälsat alla välkomna, Nina och Martin Wande berättat om Idéfarmens verksamhet och Elin presenterat projektresultat (om vilka du kan läsa mer om i nästa blogginlägg) så var det dags för panelsamtalet. I panelen hade vi fyra personer med lika många perspektiv på temat.

  • Axel Hellby, författare och en av initiativtagarna till kulturtidskriften och föreningen Trakten,
  • Tamara Valiente, konstnär, pedagog och sakkunnig på mångfaldsfrågor inom kulturbranschen,
  • Carina Nilsson, nuvarande kultursamordnare i Katrineholm och tidigare kultursamordnare i Gnesta och
  • Hanna Rasmussen, chef för Biblioteksutveckling Sörmland.

Givetvis pratade panelen utifrån sina personliga erfarenheter även om vi tillfrågat dem utifrån att de representerade olika perspektiv. Panelsamtalet började med att de fick prata om vad temat innebar för dem och deras specifika verksamhet eller perspektiv.

Från vänster: Elin Selig, Carina Nilsson, Axel Hellby, Tamara Valiente och Hanna Rasmussen. Foto: Nina Wande, Idéfarmen

Axel inledde med att berätta om upprinnelsen till initiativet Trakten som i mångt och mycket sprang ur viljan att lära av varandra hos ett antal kulturaktörer. En sak som han och hans samarbetspartners såg var att Sörmland inte riktigt sitter ihop:

”Det är mycket ”Här är vår kommun, det här är vår kultur…” och att man ogärna blickar bortom kommungränsen. Med Trakten ville vi göra något som skulle vara för hela Sörmland, för det finns så mycket kultur här och vi har så mycket att lära av varandra om vi tänker mer regionalt.”

Tanken med Trakten var att det skulle vara en professionell tidskrift, men som en arena där olika erfarenheter möts i skapandet, i lärandet, i publikmötet. Därför har Trakten såväl professionella som amatörer med som skribenter med i tidskriften.

Trakten har också blivit en kulturförening för att bredda möjligheterna för att möta dem man vill ta in i verksamheten, ett sätt att testa alla tänkbara metoder att mötas och lära av varandra. Under pandemin har Trakten behövt hitta sätt att mötas på digitalt. Bland annat har man byggt upp ett digitalt kursrum som använts för att hålla kurser, bland annat skrivarkurser, på så sätt har man lyckats behålla lärandet levande trots pandemin.

För Tamara handlar lärande mycket om byte av perspektiv:

”Det jag upplever idag är att det oftast handlar om att de nya kulturskaparna – nyutbildade eller invandrade professionella kulturskapare som jag arbetat med – förväntas lära av de etablerade. På så sätt blir lärandet väldigt enkelriktat, ”såhär funkar det, så här ska det gå till”. Då missar man allt det som nya kulturarbetare kan lära etablerade och kultursektorn går miste om den stora erfarenhet och de nya perspektiv som båda de här målgrupperna har. Vilket är dumt i en tid när både unga och utrikes födda är målgrupper som kultursektorn kämpar med att nå fram till men som man inte lyckas nå idag.

Tamara fortsätter sedan in i ett resonemang om vikten av samexistens som är en förutsättning för att samskapandet ska kunna ske. Samt vikten av att skapa förutsättningar för kulturskapare med olika erfarenheter och expertis att hitta fram till varandra:

”…för när det sker, föds nya uttryck och med nya uttryck föds också en ny publik. Samexistens är det enda sättet för nya kulturarbetare att få behålla hela sina identiteter. Om inte alla syns och om inte alla finns – hur ska vi då kunna lära av varandra? Hur kan man ha ett ömsesidigt lärande om bara en av två får synas, finnas? Problemet jag ser idag för många nyanlända kulturarbetare är att de försvinner in i ett (arbetsmarknads-) system där deras kunskap och erfarenheter inte förstås eller tas till vara och att många blir kvar i detta system utan möjlighet att komma till sin rätt och poppar inte upp igen på kulturscenerna för då skulle ju kulturlivet se helt annorlunda ut än vad det gör idag.”

Carina ger sitt perspektiv på att lära av varandra. Foto: Marie Anstadius

För Carina är ett av de viktigaste jobben för tjänstepersoner som hon själv att lyfta blicken och se vad som finns runt knuten i den egna kommunen, vilka kulturaktörer verkar där som man kan samverka med?

”Det som är ett hinder för oss tjänstepersoner är att var fjärde år kan allt vändas uppochner eftersom vi arbetar i politiskt styrda organisationer. Det kan för kulturskapare vara svårt att förstå den komplexiteten.”

Carina poängterar att hon som tjänsteperson många gånger önskar att hon bara kunde ösa pengar över alla fantastiska kulturskapare som finns i kommunen men att hon ju ständigt måste förhålla sig till politiskt och organisatoriskt satta ramar. Hon lyfter också att förutsättningarna för att stötta kultur ser väldigt olika ut i de sörmländska kommunerna. Några kommuner har inte en kulturnämnd eller en kulturchef medan andra har egen kulturnämnd, kulturchefer inom olika områden och flera tjänstepersoner inom kultur.

”Därför är det jätteviktigt att bakom allt det här samlas och lära av varandra och verkligen kroka arm, som vi till exempel gör här och nu, och inte uppfinna hjulet på nytt hela tiden. ”

Hanna utvecklar vikten av samverkan:

”Vi på Biblioteksutveckling skulle inte kunna göra någonting av vårt uppdrag om inte vi gjorde det i samverkan med andra. Vi är alldeles för få för det och vårt uppdrag bygger på det – att vi gör det tillsammans.  Och då måste vi lära av varandra.”

Hon menar vidare att det är i samtalet och görandet som ett lärande kan ske. Att det är svårt att lära av varandra om vi inte prata med varandra, men för att samtalet eller görandet ska uppstå måste alla parter känna att de får lov att vara där med hela sig själva och sin kunskap. Hanna håller med om det som Tamara sa om att det inte går att ha en tvåvägskommunikation om en part är osynliggjord.

”Platserna för respektfulla samtal måste skapas hela tiden, i varje stund. Vi måste öva på det för att bli bättre på det, både på organisations- och individnivå och skapa strukturer som hjälper oss att hålla oss på banan.”

Sedan tillägger hon:

”Vi är duktiga att dela med oss av succéer men sämre på att dela med oss av misslyckanden. Och det riktiga lärandet sker ju oftast genom misstagen.”

Lär vi av varandra idag?

På frågan om vi lär av varandra inom kulturlivet i Sörmland idag svarar panelen både ja och nej. Axel menar att så länge som det finns arenor som denna kulturfrukost, privata initiativ som Idéfarmen eller Trakten, regionala verksamheter som Scenkonst Sörmland som både arrangerar kurser och ger uppdrag så uppstår lärande.

”…sedan är förstås frågan om det är tillräckligt.”

Carina tycker inte riktigt vi är där än, i alla fall inte på den kommunala tjänstesidan där hon menar att det kan uppstå prestige och konkurrenstänkande kring i vissa frågor och att öppenhet och transparens gentemot andra aktörer kan saknas.

”Det är så personbundet också, vilket är lite farligt. Viktigt arbete kan stå och falla med en person”

Axel menar att just faran med personbundenheten även gäller ideella verksamheter och enskilda aktörer. Ett kulturens dilemma.

”Det handlar väldigt mycket om att eldsjälshjärtan ska pumpa som fasen och till slut så orkar de kanske inte bulta mer, glöden falnar och då försvinner förutsättningarna för en verksamhet för att det hänger på en person.”

Tamara resonerar vidare på spåret om konkurrens:

”Jag tycker att det är viktigt att vi vågar bjuda in varandra. Konkurrens uppstår ju oftast ur en rädsla för att bli utbytt, att tvingas bort från scenen, men det är inte så. Jag tänker att vi måste utvidga scenen, att det finns luckor att fylla ut. Det finns plats!”

Hanna menar att det finns en berättelse om Sörmland om att vi är dåliga på att samarbeta, att det är mycket konkurrens mellan kommuner och att hon själv har bidragit till att reproducera den berättelsen, men att hon på senare tid försökt vända på perspektivet se styrkan med att Sörmland är som det är.

”Det är en styrka att vi är olika, att förutsättningarna är olika. Att det finns en bredd av perspektiv. Jag tänker att det finns en poäng i att prata om detta som en styrka. […] Sedan är maktanalysen skitviktig. Man kan inneha makt, man kan få den projicerad på sig, men den som uppfattas som stor och stark måste också vara snäll. Annars kan inte lärande eller förståelse uppstå.”

Här släppte vi in publikens att komma med perspektiv på att lära av varandra och det som sagts i panelen. Många valde att delta i samtalet och dela med sig av sina perspektiv men eftersom vi inte vet om vi har allas tillåtelse att återge vad de sa så kommer vi inte göra det här. Frågorna, funderingarna och åsikterna som framkom är alla noterade (och anonymiserade) för fortsatta samtal och diskussioner.

Tack alla ni som var med och bidrog till ett viktigt och givande samtal på frukosten!

Vi kommer att fortsätta föra samtal om kulturlivets villkor, utmaningar och styrkor på kommande kulturfrukostar. Nästa planerade frukost äger rum fredagen den 30 september på Teater Klämman utanför Mellösa i Flens kommun 08.30. Inbjudan kommer!

Published by