Bild på Mikael Palo, stående under träden utanför sitt kontor i Nyköping.

Sörmländska kulturtillgångar

Oss är kulturplanen född…

Den 31 maj ska Regionfullmäktige ta beslut om kulturplanen för 2023-2026. I den beskrivs vilka riktningar, prioriteringar och mål regionen har för kulturen i Sörmland de närmaste fyra åren. För oss är denna nya plan extra viktig då den fastställer nästa steg i projektet, vilket vi kommer att kunna berätta mer om när planen är beslutad. Så länge filosoferar vår chef och uppdragsgivare Mikael Palo över födslovåndorna kring Kulturplanen och varför denna skiljer sig från tidigare planer. Trevlig läsning!

I nådens år 2010 utfärdade Sveriges riksdag en förordning som blev lag om en kultursamverkansmodell för statlig medfinansiering av regional kulturverksamhet. Nästan alla regioner gick då hem för att arbeta med sina kulturplaner.

Födslovåndorna var stora för att samverka och samråda kring Sörmlands förstfödda kulturplan. Den första planen som Sörmland tog fram kom till världen 2012. Planen lindades in i många aktiviteter eftersom det var de verktyg man då beskrev den regionala kulturverksamheten med. Genom åren har förordningen ändrats, justerats, det har lagts till och dragits ifrån. Sedan dess har ytterligare två kulturplaner fötts, med stora delar samma verktyg och format och de tre planerna blev därför rätt lika i sin utformning.

I länet låg region, kommuner, konstnärer, civilsamhället, politiken och ansvariga tjänstepersoner och vaktade sina kulturverksamheter. Trots att alla tolkade sina egna tecken och stjärnor blev det dock tydligt genom åren att det fanns behov av andra synsätt och perspektiv i planen. Så var tiden inne för den fjärde bebisen att bli till. Man enades om att den skulle få till uppgift att lyfta frågan om VARFÖR vi har en kulturverksamhet och vilken grund- och kultursyn som finns i länet

Arbetet vändes i en riktning där kultursynen och de kulturstrategiska områdena växte fram. Samverkan blev en nyckel i utvecklingsarbetet för ett rikare och mer utvecklande kulturliv i länet.

I maj 2022 föddes således den fjärde sörmländska kulturplanen framunder nästan lika stora födslovåndor som den allra första. Där ligger den nu i krubban och jollrar i väntan på Regionfullmäktiges välsignelse.

Så långt parafrasen på julevangeliet….till det nutida perspektivet:

Hela inriktningen i planen bygger på kultursynen som visar hur konsten, människan och samhället både har egna inriktningar och samtidigt behöver samverka. Här beskrivs också förutsättningar för kulturen i Sörmland samt särskilda prioriteringar och områden att beakta, samverka och samarbeta kring under perioden. Det är en plan som pekar på VARFÖR vi bedriver kulturverksamhet och den kompletteras av årliga aktivitetsplaner som löpande hanterar frågor om HUR och VAD. 

Några av ledorden har hela tiden varit samverkan och behovsorientering. Med dessa som vägmärken vill vi även fortsättningsvis skapa och stötta ett välmående och utvecklat kulturutbud som vi ska vara stolta över och vilja vara en del av. Trots oro i världen, trots effekter av en pandemi som slagit hårt mot kultursektorn, och trots samhällsutmaningar som vi kan skönja i horisonten. Konst och kultur är centrala för den mänskliga erfarenheten och den binder samman såväl människa som samhälle.

– Mikael Palo, kultur- och utbildningschef, Region Sörmland

Foto på Sophie Bourdiol

Sörmländska kulturtillgångar

Kulturverksamhet för barn och unga boostas med ny satsning

I vårt arbete med att överblicka den sörmländska kulturkartan och hitta kontakt- och samverkansytor har vi fått syn på ett annat initiativ med samverkan på dagordningen: en regional utvecklingssatsning på de sörmländska kulturskolorna. Självklart satte vi oss ner med satsningens nyanställda utvecklare, Sophie Bourdiol, och pratade om våra projekt och var de möjligen skulle kunna haka i varandra. I veckans inlägg intervjuar vi Sophie om syftet med satsningen och vad hon och kulturskolorna vill åstadkomma.

Berätta, vad handlar satsningen om?

Det övergripande målet är att Sörmlands barn och unga ska kunna erbjudas fler, mer tillgängliga, varierande och kvalitativa möjligheter till kulturutövande utifrån sina intressen och önskemål.

Så vad är ditt uppdrag som utvecklare?

Jag ska fungera som en länk, både mellan kulturskolorna själva och mellan kulturskolorna och regionen. Själva kärnan i uppdraget är att tillvarata och identifiera samverkansmöjligheter. Fokus ska också ligga på delaktighet, inflytande och långsiktighet utifrån elevernas önskemål och förväntningar, men delaktigheten ska självklart också involvera alla kommuner och regionen.

Så nu har du en hel del att sätta tänderna i?

Ja, jag ska bland annat göra en kartläggning och inventering av de olika kulturskolornas verksamheter, knyta kontakter inom kulturskolorna och regionen samt nätverka med andra regionala utvecklare och samordnare. Jag vill också upprätta en dialog med elever för att ta reda på vad barn och unga vill och exempelvis undersöka möjligheter till kompetensutbildning för pedagogerna. Pedagogerna eftersöker bland annat fortbildning inom delaktighet och inflytande och frågar även efter metoder att nå socio-ekonomiska utsatta grupper, samt barn och unga som vanligtvis inte går i kulturskolan. 

Vad händer i det närmaste?

Mitt arbete kring samarbete med Region Sörmland är påbörjat, bland annat har jag träffat ansvariga från Scenkonst Sörmland, Sörmlands museum och Biblioteksutveckling. Utvecklingen blir ju sen hur själva samarbetet mellan Regionen och Kulturskolorna ska se ut och vi ska förhoppningsvis ha ett första möte i början av juni tillsammans med några av kulturskolecheferna för att prata om detta och även ha en kunskapsöverföringsdialog för att bli bättre insatta i varandras möjligheter, och se vad nästa steg kan bli. 

Annat som är aktuellt är Kulturskolans dag som i år inträffar den 20 maj. Då visas verksamhet upp, där de flesta som kan, deltar på olika sätt och kanske filmar sitt material eller har konserter. Några kulturskolor, exempelvis Eskilstuna, kör Kulturskolevecka hela veckan och är ute på torg och i centrum och spelar, har konserter, visar upp drama, dans och har prova på-tält mm som ett rekryteringsprojekt. Nyköping gör evenemang varje dag under eftermiddag/ kväll där de visar upp musik, dans, teater och har vernissage i bild/slöjd.

Alla kulturskolor kan också skicka in en digital dansvideo från valfritt ämneslag till Kulturskolerådet, där alla har en gemensam koreografi, som sen läggs upp som en mosaik med synkade rörelser – det blir nog jättefint!

Elin Selig

LÄSTIPS! KONSTNÄRSNÄMNDEN REDER UT REGLER FÖR BIDRAG OCH STIPENDIER

Av olika skäl har jag försökt sätta mig in i skillnaderna mellan regelverket för bidrag och stipendier den senaste tiden. Fokus har framförallt varit vilka konsekvenser de olika har för den som är mottagare av stipendiet/bidraget. Ni som är kulturutövare vet givetvis redan att detta inte är helt tydligt.

Jag hade inte kommit särskilt långt när ett nyhetsmejl från Konstnärsnämnden dyker ner i min inkorg med huvudnyhet att de nu släpper handboken ”Om stipendier och bidrag för konstnärligt yrkesverksamma i förhållande till skatte- och trygghetssystem”. Som en skänk från ovan kan tyckas.

Handledningen beskriver i detalj hur olika typer av stipendier och bidrag ska hanteras i ett skatteperspektiv. Framförallt vilka stipendier och bidrag som är skattefria eller om man ska betala sociala avgifter (egenavgifter) för det. Handledningen tar också upp vilken påverkan detta i sin tur har på olika delar av trygghetssystemen för den enskilda konstnären.

Bland annat förtydligar texten att det är oviktigt vad man kallar ett bidrag eller stipendium i ett skatteperspektiv. Det är villkoren för pengarna som avgör vad som gäller skattemässigt.

Även om handledningen vänder sig till den utövande konstnären så är den värdefull att läsa för kulturbyråkrater som mig själv eftersom den ger en insyn i villkoren för utövande konstnärer. Jag kan varmt rekommendera att lägga lite tid på att fördjupa sig i handledningen, som du hittar här. Handledningen i sig är tydlig och lättläst.

Jag kan också rekommendera att kika runt på konstnärsnämndens sida ”Konstnärsguiden” som du hittar via denna länk. Där kan man fördjupa sig ytterligare i vad som gäller för yrkesverksamma konstnärer i relation till trygghetssystemen.

Elin Selig

Vi tycker till i snabbutredningen Kreativa Sverige

I november förra året tillsatte regeringen snabbutredningen ”Kreativa Sverige”. Uppdraget är att ta fram ett förslag på hur en samlad nationell strategi för de kulturella och kreativa näringarna (KKN) ska kunna se ut. Anledningen till att man vill göra en utredning är att ett av de förslag på områden som rekommenderas av Återstartsutredningen ”Från kris till kraft” är just samordningen av KKN-frågan.

Vi kände att vi ville dela med oss av de erfarenheter som vi samlat på oss hittills i projektet för att öka kunskapen om kulturaktörerna och deras villkor. Vi tog helt enkelt fram ett underlag som vi mailade till utredarna. Bland annat så lyfte vi fram att de fria kulturaktörerna måste lägga orimligt mycket tid på att hantera administrativa system istället för att fokusera på den kreativa verksamheten och att KKN-frågan ofta hamnar mellan stolarna eftersom frågan ”ägs” av näringslivsenheter eller motsvarande medan kunskapen om dem finns hos kulturenheter eller förvaltningar.

I projektet vänder vi oss till fria kulturaktörer varav flera ingår i de kulturella och kreativa näringarna så utredningen är ju givetvis intressant för oss ett följa. Utredningar som beställs av regeringen tas vanligtvis fram under en lite längre tid men eftersom det är en snabbutredning så ska resultaten överlämnas till regeringen redan den 31 maj. Vi väntar med spänning på hur förslaget till nationell strategi kommer att se ut.

Länkar:

  • Pressmeddelandet om tillsättandet av snabbutredningen kan du läsa här (extern länk).
  • Du kan också hitta hela Återstartsutredningen via den här länken (extern länk).

Sörmländska kulturtillgångar

Gästblogg: en dag i en kultursamordnares liv

Vilket ärofyllt uppdrag att få skriva ett blogginlägg denna vecka. Var ska man börja då? Hej Bloggen! Eller kanske Hi guys! Nä, jag säger bara: Hej!

Och jag det är Carina Nilsson, kultursamordnare i Katrineholms kommun. Fortfarande lite ny på jobbet med 54 arbetsdagar i ryggen. Gränsen går väl vid 100 dagar om man ska lyssna på vår kulturminister…

Med sju år i bagaget som kultursamordnare i Gnesta kommun har jag fördelen att kunna jämföra den lilla mot den stora kommunen. Likaså att se de olika förutsättningarna och utmaningarna som finns. Som kultursamordnare så ser ju dagarna olika ut. Om du inte vet hur en dag kan se ut så kommer här ett litet axplock:

  • Samtal med olika bolag angående artistbokning,
  • sammanställa programpunkter till konstutställningen Bygget,
  • samla in pressmaterial,
  • möte med föreningar,
  • skissa på en affisch till Kulturdagen för barn 2022,
  • programplanering gatufest nr 1,
  • ta fram remissvar på regionens kulturplan,
  • genomgång av inkomna bidragsansökningar,
  • planera en workshop om marknadsföring inför föreningsdagen,
  • sammanställa material till en sommarguide,
  • skriva ett blogginlägg,
  • och sist: ta en selfie (till blogginlägget).

Det kan uppfattas som en salig röra, men det är en j-la rolig röra.

I och med projektet Sörmländska Kulturtillgångar så har vi kultursamordnare äntligen kunnat träffas igen. Vi har under många år pratat om hur vi ska kunna samverka mer. Nu tror jag att vi är på god väg. Bara genom att träffas, prata om våra utmaningar och bolla bra idéer kommer vi långt. Trots våra olika förutsättningar så ska det inte vara så svårt att samverka över kommungränserna, tillsammans med alla våra fria aktörer och kulturskapare.

Viktigast är att kulturen får växa fritt och nå ut till ALLA sörmlänningar. Tack vare detta projekt så tror jag att det äntligen blir av!

– Carina Nilsson

Hemmakontor hos Carina

Elin Selig

Varför tar saker en sån evinnerlig tid?!

Ja, det kan man fråga sig. Vi hade ju arbetsgruppsprocessen för flera månader sedan och har efter det uppdaterat då och då om hur vi processar resultaten vidare. Men hur är det möjligt att det tar flera månader att sätta igång med idéer? Varför kan man inte bara göra någon gång? Varför ska allt bara planeras och planeras hela tiden?

För oss handlar det framförallt om att projektets syfte är att bygga långsiktigt hållbara stöttande strukturer. Därför behöver vi titta på vad det är i alla resultaten som går att genomföra på lång sikt. Detta är särskilt viktigt i ett projekt där det finns tillskjutna medel. Visst skulle projektet kunna ägna tiden åt att skapa en massa olika aktiviteter och direkt börja arbeta i de lösningsförslag som vi har fått fram. Men vad skulle då hända efter projektslut? När projektmedlen och projektledningen inte finns kvar.

Man kan göra massa bra saker inom ett utvecklingsprojekt eftersom alla förutsättningarna finns på plats; tillskjutna medel, personal som bara har som arbetsuppgift att fokusera på projektet och projektresultaten. Dessutom hanterar projekten (oftast) spännande frågor av utforskande typ eller som ligger i framkant.

Men. Den stora utmaningen för utvecklingsprojekt är vad som händer efter projektet. Det är anledningen till att bidragsgivare som ESF-rådet kräver en projektlogik med tydliga långsiktiga effekter, att Kulturrådet har frågor i ansökan om hur resultaten ska implementeras eller varför Arvsfonden och Postkodsstiftelsen ställer frågan om vad som händer med projektet året efter det har slutat.

Vi vill jobba långsiktigt hållbart för att kunna bygga in resultaten i organisationen. Våra resultat och processer måste synkas med och förhålla sig till regionens årshjul och demokratiska beslutsprocesser. Sånt måste få ta sin tid. Så vi som gärna skulle önska att saker går lite snabbare får helt enkelt andas och fokusera på att förankring på riktigt och demokrati tar tid. Alternativet är kortsiktiga lösningar som inte har någon chans att bestå.

Elin Selig

Att hantera nervositet i en virtuell studio

Vi startade vårt deltagande på Folk och Kultur med att medverka med en egen programpunkt. Originalplanen var att mycket kort prata om vad vi gjort i projektet och sedan ha en dialog om stöttande strukturer och regional kulturell infrastruktur. Vi hade tänkt testa någon av de övningarna som vi har använt.

Sen fattades beslut om att göra konventet digitalt. Och vi fick planerna om. Med teams-möten som inre bild av hur det hela skulle gå till i digital tappning så planerade vi således om vår programpunkt till att istället bli en digital dialog. Då fick vi info om hur plattformen som vi skulle använda fungerade. Inte alls som teams skulle det visa sig. Efter en snabb introduktion till plattformen och dess möjligheter så gjorde vi därför en tredje omplanering,

Sen var det dags. I en virtuell studio satt vi redo för att prata om hur vi jobbat i projektet och varför vi gjort de val som vi gjort. Halvtimmen flög iväg och innan vi hann säga ”kulturområdesöverskridande samordning” så var den slut. Så vad har jag lärt mig av medverkan i Folk och Kultur detta året?

  1. Jag älskar att få prata om projektet, sättet som vi jobbar på och om de resultat vi har.
  2. Kulturtanter i form av projektledare kan hantera teknik.
  3. Att kunna planera och planera om är en superkraft (om än en relativt tråkig sådan…)

Underbart är kort och även om det skulle vara roligt att medverka med fler programpunkter så tänker jag spendera de nästkommande två dagarna med att avnjuta det övriga (fantastiska) programmet på Folk och Kultur (det kan du hitta via denna länken).

Tyvärr går det inte att se vår programpunkt igen men det finns fortfarande möjlighet att uppdatera sig om det aktuella kulturpolitiska läget genom att köpa deltagarpass och titta på någon av de runt 90 andra programpunkterna. Det kan du göra via den här länken.

Bild på delar av redovisningsblankett från Kulturrådets ansökningssystem.

Elin Selig

Tråkdöden medelst redovisning, eller redovisningspoesi?

Det kan låta trist och tråkigt men redovisning av projektmedel är en del av att arbeta i projektform. Det kan vara ett nödvändigt ont eller så kan man se det som en möjlighet. Som den kulturbyråkrat jag är, så väljer jag det senare.

Saker rör på sig rätt fort i projekt och rätt vad det är så händer något som gör att man tänker annorlunda än vad man gjorde från början. Det finns inte alltid tid att vänta och reflektera utan man behöver ta sig vidare och följa med i processen. På ett sätt är man hela tiden mitt i ett nu.

Redovisning av ett projekt blir i ljuset av det här en tid för reflektion och omstrukturerande. För redovisningen hänger ju så klart ihop med planeringen av det som kommer framåt.

Om utvärdering är en möjlighet att få en extern blick på det man gjort (jag har tidigare skrivit om det här), så är redovisning möjligheten att själv titta på det man gjort. För hur ska vi kunna lära eller ta tillvara på erfarenheter från historien om vi inte vet hur den har sett ut?

Bild på betänkandet från återstartsutredningen

Elin Selig

Lästips för sömnlösa kulturbyråkrater

I slutet av september så överlämnades betänkandet från återstartsutredningen ”Från kris till kraft” (SOU 2021:77) från den särskilda utredaren Linda Zachrisson till regeringen.

Betänkandet beskriver konsekvenserna för kulturlivet av corona-pandemin och ger förslag på åtgärder. Detta både på kort och på lång sikt. Utredarna (den särskilda utredaren tillsatte en utredar-grupp) konstaterar bland annat att kultursektorn är en av de hårdast drabbade sektorerna (tredje plats efter hotell/restaurang och reseföretag) och att det finns en risk för långsiktiga konsekvenser. De menar också att pandemin har blottlagt brister i relation till både självständighetsmålet, delaktighetsmålet och samhällsmålet i de nationella kulturpolitiska målen.*

För att försöka sammanfatta så menar utredarna i relation till självständighetsmålet att konstnärernas villkor var bristfälliga redan innan pandemin, bland annat avseende ekonomi och sociala trygghetssystemet, och att detta har förstärkts. De belyser också att digitaliseringen får konsekvenser för kulturskapande och deltagande, men att den inte har resulterat i ett breddat deltagande. Utredarna konstaterar också att näringslivspolitiken inte är anpassad till kulturföretagen.

Så kort, och inte så gott, kan man säga att pandemin förstärkt en redan existerande problematik. Våra egna, i sammanhanget blygsamma, undersökningar visar på samma sak. Många av förslagen på återstartslösningar från betänkandet är tillskjutna medel till olika satsningar men också att öka internationalisering, stärka trygghetssystemen, öka kunskapen om den nya upphovsrätten och att ta tillvara på digitaliseringen.

Vill ni läsa mer i detalj vad utredningen kommer fram till eller deras förslag på åtgärder så kan ni hitta ”Från kris till kraft” (SOU 2021:77) här.

Igår kom regeringen med besked om att de tar frågan om trygghetssystemen vidare och tillsätter en utredning för sjukpenningsgrundande inkomst (så kallad SGI) med Calle Nathanson som utredare. Nu väntar vi med spänning på vilka fler av återstartsförslagen från betänkandet som kommer plockas upp av regeringen.

*Nationella kulturpolitiska målen:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefrihet som grund.* Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.** Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.*** (*Självständighetsmålet, **Delaktighetsmålet, ***Samhällsmålet)

 

Elin Selig

En slags vision om utvärdering

Precis som jag gillar enkäter (här kan du läsa om det) på gillar jag utvärdering. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att allt ska utvärderas alltid men som princip tycker jag att utvärdering är en rätt bra grej. När den gör det den ska.

Framför allt så är utvärdering bra för olika typer av utvecklings- eller förändringsprojekt. Att få en extern blick på det man gör är toppen när man ska göra olika typer av vägval. Man blir ju nämligen rätt insyltad i själva ”görandet” av projektet som projektledare. Ibland behöver man då en mer objektiv bedömning på var projektet står i relation till de förväntade resultaten. När utvärderingen är bra så svarar den på:

  1. om projektet gör det som det ska,
  2. om detta i sin tur verkar skapa den förändring som man vill uppnå samt,
  3. (förhoppningsvis) vad som skapar förändringen.

Tidigare gjorde man ofta så att man genomförde ett projekt och sist så utvärderade man om det hade uppnått sina resultat. Supertrist om man lagt tre år på att utveckla något och kommer fram till att det inte alls har skapat förändring, när man inte längre har någon möjlighet att påverka. Också supertrist om man faktiskt har kommit på något som skapar förändring men som inte går att implementera i verksamheten på grund av att projekttiden är slut. 

Därför ägnar man sig numera ofta åt något som kallas lärande utvärdering (eller processutvärdering eller följeforskning eller genomförandeutvärdering… ”kärt barn…” osv). Som namnet indikerar så är detta en metod för utvärdera under hela projektet. På så sätt kan man tidigt se om något är på väg att gå åt skogen eller om någon oväntad insats verkar fungera så bra att man borde justera projektet åt det hållet. Man tar helt enkelt tillvara på projektets hela lärande och inte bara på slutresultatet. Eftersom projekt på många sätt är ett konstant testande och lärande skulle man kunna hävda att detta är ett bättre sätt att använda allmänna medel på*.

Jag gillar utvärdering. Därför att för mig är utvärdering lärande, och att ta tillvara på saker som kanske vid första ögonkastet inte hoppar på en och skriker ”Resultat!”. För att utvärdering är en tyst följeslagare som går vid ens sida och petar lite på en när man behöver vara uppmärksam. För att utvärdering påminner om att projektet är så mycket mer än bara de slutliga resultaten, det är också allt som händer på vägen dit. Jag gillar utvärdering som ser helheten.

*Eftersom Sörmländska kulturtillgångar är ett utvecklingsprojekt som dessutom vill skapa förändring kändes det också lämpligt att koppla på lärande utvärdering till projektet. Upphandlingen är precis i sitt slutskede och vi är glada för att kunna påbörja arbetet med utvärderarna i början av oktober.