Bild på delar av redovisningsblankett från Kulturrådets ansökningssystem.

Tråkdöden medelst redovisning, eller redovisningspoesi?

Det kan låta trist och tråkigt men redovisning av projektmedel är en del av att arbeta i projektform. Det kan vara ett nödvändigt ont eller så kan man se det som en möjlighet. Som den kulturbyråkrat jag är, så väljer jag det senare.

Saker rör på sig rätt fort i projekt och rätt vad det är så händer något som gör att man tänker annorlunda än vad man gjorde från början. Det finns inte alltid tid att vänta och reflektera utan man behöver ta sig vidare och följa med i processen. På ett sätt är man hela tiden mitt i ett nu.

Redovisning av ett projekt blir i ljuset av det här en tid för reflektion och omstrukturerande. För redovisningen hänger ju så klart ihop med planeringen av det som kommer framåt.

Om utvärdering är en möjlighet att få en extern blick på det man gjort (jag har tidigare skrivit om det här), så är redovisning möjligheten att själv titta på det man gjort. För hur ska vi kunna lära eller ta tillvara på erfarenheter från historien om vi inte vet hur den har sett ut?

Bild på betänkandet från återstartsutredningen

Lästips för sömnlösa kulturbyråkrater

I slutet av september så överlämnades betänkandet från återstartsutredningen ”Från kris till kraft” (SOU 2021:77) från den särskilda utredaren Linda Zachrisson till regeringen.

Betänkandet beskriver konsekvenserna för kulturlivet av corona-pandemin och ger förslag på åtgärder. Detta både på kort och på lång sikt. Utredarna (den särskilda utredaren tillsatte en utredar-grupp) konstaterar bland annat att kultursektorn är en av de hårdast drabbade sektorerna (tredje plats efter hotell/restaurang och reseföretag) och att det finns en risk för långsiktiga konsekvenser. De menar också att pandemin har blottlagt brister i relation till både självständighetsmålet, delaktighetsmålet och samhällsmålet i de nationella kulturpolitiska målen.*

För att försöka sammanfatta så menar utredarna i relation till självständighetsmålet att konstnärernas villkor var bristfälliga redan innan pandemin, bland annat avseende ekonomi och sociala trygghetssystemet, och att detta har förstärkts. De belyser också att digitaliseringen får konsekvenser för kulturskapande och deltagande, men att den inte har resulterat i ett breddat deltagande. Utredarna konstaterar också att näringslivspolitiken inte är anpassad till kulturföretagen.

Så kort, och inte så gott, kan man säga att pandemin förstärkt en redan existerande problematik. Våra egna, i sammanhanget blygsamma, undersökningar visar på samma sak. Många av förslagen på återstartslösningar från betänkandet är tillskjutna medel till olika satsningar men också att öka internationalisering, stärka trygghetssystemen, öka kunskapen om den nya upphovsrätten och att ta tillvara på digitaliseringen.

Vill ni läsa mer i detalj vad utredningen kommer fram till eller deras förslag på åtgärder så kan ni hitta ”Från kris till kraft” (SOU 2021:77) här.

Igår kom regeringen med besked om att de tar frågan om trygghetssystemen vidare och tillsätter en utredning för sjukpenningsgrundande inkomst (så kallad SGI) med Calle Nathanson som utredare. Nu väntar vi med spänning på vilka fler av återstartsförslagen från betänkandet som kommer plockas upp av regeringen.

*Nationella kulturpolitiska målen:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefrihet som grund.* Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.** Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.*** (*Självständighetsmålet, **Delaktighetsmålet, ***Samhällsmålet)

 

En slags vision om utvärdering

Precis som jag gillar enkäter (här kan du läsa om det) på gillar jag utvärdering. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att allt ska utvärderas alltid men som princip tycker jag att utvärdering är en rätt bra grej. När den gör det den ska.

Framför allt så är utvärdering bra för olika typer av utvecklings- eller förändringsprojekt. Att få en extern blick på det man gör är toppen när man ska göra olika typer av vägval. Man blir ju nämligen rätt insyltad i själva ”görandet” av projektet som projektledare. Ibland behöver man då en mer objektiv bedömning på var projektet står i relation till de förväntade resultaten. När utvärderingen är bra så svarar den på:

  1. om projektet gör det som det ska,
  2. om detta i sin tur verkar skapa den förändring som man vill uppnå samt,
  3. (förhoppningsvis) vad som skapar förändringen.

Tidigare gjorde man ofta så att man genomförde ett projekt och sist så utvärderade man om det hade uppnått sina resultat. Supertrist om man lagt tre år på att utveckla något och kommer fram till att det inte alls har skapat förändring, när man inte längre har någon möjlighet att påverka. Också supertrist om man faktiskt har kommit på något som skapar förändring men som inte går att implementera i verksamheten på grund av att projekttiden är slut. 

Därför ägnar man sig numera ofta åt något som kallas lärande utvärdering (eller processutvärdering eller följeforskning eller genomförandeutvärdering… ”kärt barn…” osv). Som namnet indikerar så är detta en metod för utvärdera under hela projektet. På så sätt kan man tidigt se om något är på väg att gå åt skogen eller om någon oväntad insats verkar fungera så bra att man borde justera projektet åt det hållet. Man tar helt enkelt tillvara på projektets hela lärande och inte bara på slutresultatet. Eftersom projekt på många sätt är ett konstant testande och lärande skulle man kunna hävda att detta är ett bättre sätt att använda allmänna medel på*.

Jag gillar utvärdering. Därför att för mig är utvärdering lärande, och att ta tillvara på saker som kanske vid första ögonkastet inte hoppar på en och skriker ”Resultat!”. För att utvärdering är en tyst följeslagare som går vid ens sida och petar lite på en när man behöver vara uppmärksam. För att utvärdering påminner om att projektet är så mycket mer än bara de slutliga resultaten, det är också allt som händer på vägen dit. Jag gillar utvärdering som ser helheten.

*Eftersom Sörmländska kulturtillgångar är ett utvecklingsprojekt som dessutom vill skapa förändring kändes det också lämpligt att koppla på lärande utvärdering till projektet. Upphandlingen är precis i sitt slutskede och vi är glada för att kunna påbörja arbetet med utvärderarna i början av oktober.

Vi lär oss av andra regioner

När man jobbar i projekt, eller kanske med idéer överhuvudtaget, så är det lätt hänt att man tänker att den briljanta idé som man själv fått är den första i sitt slag. Ibland stämmer det men oftare gör det kanske inte det. Det verkar snarare vara så att idéer, projekt och initiativ inom samma område sammanfaller med varandra. I alla fall inom det offentliga. Det är inte heller helt ovanligt att grunden till sammanfallandet av idéer är olika typer av riktade statliga medel (men det är en annan diskussion som sparas till ett kommande blogginlägg).

Åter till detta inlägg. Alla regioners kulturverksamheter har någon form av samverkan med de fria kulturaktörerna och med kommunerna i regionen. Så vi tänkte helt enkelt prata med några av dem för att ta reda på hur deras samverkan ser ut. Framför allt ville vi se om vi kan undvika att testa samma sak som någon annan redan testat och förkastat som en dålig idé. Vi vill också se om det finns idéer som fungerat bra som vi kan låna direkt eller skruva på för att de ska kunna fungera i Sörmland.

Efter tre samtal kan vi konstatera att vi både gör samma och olika. Kultursamverkansmodellen (kolla på en kort film om modellen här) gör att samverkan mellan regioner, kommuner och fria kulturaktörer sker men hur och i vilken form skiljer sig åt. Exempelvis påverkar demografi och hur regionen ser ut geografiskt. Även vilken organisering som kulturverksamheterna i regionen har påverkar givetvis, där vissa har stor andel egna kulturverksamheter medan andra i princip inte har några. Istället ägs de av stiftelser, kommuner, ideella föreningar eller i ett blandat ägarskap. I korthet så verkar olikheterna bero på vilka förutsättningar som regionerna har.

Ambitionen med samtalen var att samla kunskap, vilket vi gjort och fortsätter att göra. Än har vi några samtal kvar. Utöver att samla kunskap så är det alltid inspirerande att sätta sin egen verksamhet i ljuset av någon annans för att få perspektiv på den.

I projektet jobbar vi med att gilla alla idéer i tio minuter. Detta för att ge alla idéer en chans och för att skapa ett kreativt samtalsklimat. Slutsatsen vi kan dra av samtalen med andra regioner så här långt är att även om vi fortfarande kan ha inställningen att vi ska gilla alla idéer i 10 minuter så måste vi fortsätta påminna oss om att alla idéer inte är originella i tio minuter. Eller ens en minut.

Vi har ett resultat!

Jag är överväldigad. Vi fick in nästan 200 svar på enkäten. 199 för att vara exakt. Det är häftigt. Iaf för en sån som mig.  199 svar innebär dock en del analysarbete, så det är det jag har ägnat mig åt den senaste veckan eller så. Och. Vi har ett resultat!

Vi kan konstatera att projektet har lite att jobba med även framåt. Det hade ju på många sätt varit både skönt och lite trist om det visat sig att det inte fanns några behov av stöttande strukturer. Men enkäten visar att så inte riktigt är fallet. 

Det som lyfts som det undantagslöst största behovet är frågor kring finansiering. Hur man ska finansiera sin verksamhet, hur man ska hitta nya kunder och uppdragsgivare och hur man ska finansiera projekt. Behovet är lite olika stort beroende av kulturområde och roll i kultursektorn men är ändå ganska entydigt.

I ljuset av detta är det intressant att väldigt få efterfrågar mötesplatser med just potentiella kunder, uppdragsgivare eller finansiärer. Det är också få som menar att det finns mötesplatser med dem idag. Vi har hittat ett glapp (vilket delvis var syftet med att skicka ut enkäten, så det är vi nöjda med).

När man hittar glapp så kikar man på varför och sen börjar man bygga broar eller gjuta betong för att bygga över eller fylla i glappet. Frågan som vi behöver ställa oss är: Varför finns det här glappet och vilken är bästa strategin för att bygga bort det?

Och det ska vi ta tag i. Så snart vi är tillbaka från vår sommarledighet i augusti.

Om du vill läsa mer om vad som framkom i enkäten så kommer den fullständiga rapporten inom kort finnas här på bloggen. Du kommer kunna hämta den under ”Om projektet” och fliken ”Nedladdningsbara dokument”. Vi behöver bara göra den tillgänglig och snygg innan den blir helt publik.

Och vi börjar med en… enkät!

Så. Mitt första inlägg på den här bloggen blev om enkäter*. Personer som träffat mig i sammanhang kring Sörmländska kulturtillgångar skulle nog hävda att detta inte är helt oväntat. Möjligtvis skulle man till och med kunna hävda att merparten av projektets möten med kulturaktörer i Sörmland har varit i enkät-form hittills. Tanken med projektet Sörmländska kulturtillgångar är att bygga stabila och hållbara stöttande strukturer för kulturlivet i Sörmland. För att kunna bygga strukturer som gör skillnad på riktigt så måste vi veta att vi gör rätt saker. För att kunna göra rätt saker behöver vi ha en korrekt bild av behoven. För att få en korrekt bild av behoven måste vi fråga de som är verksamma i kultursektorn på ett eller annat sätt.

Att kulturaktörer delar med sig av sina erfarenheter och uppfattningar av hur det är att verka inom kultursektorn i Sörmland är helt avgörande för om projektet ska lyckas nå sina mål. Och det vill vi. Så klart.

För att vi ska kunna komma vidare i vår projektprocess föll därför valet på att genomföra ytterligare en enkät. Med den nådde vi 195 kulturaktörer som valde att svara på enkäten. Vi kommer nu att analysera svaren för att få en djupare inblick i vilka behov av stöttande strukturer som kultur-Sörmland uttrycker. Resultaten kommer sedan ligga till grund för det arbetet som vi ska dra igång till hösten.

Enkätens ypperlighet till trots så ser vi ändå fram emot att få träffa kulturaktörerna i Sörmland utan inblandning av olika typer av skärmar. Vår ambition är att detta ska kunna ske under höstens arbete.

* I det här sammanhanget känns det viktigt att vara tydlig med är vi inte pratar om att göra kvantitativa analyser när vi pratar om enkäter. Vi ser istället enkäter som ett sätt att göra en slags snabbintervjuer. Det är svårt att nå så många som vi vill nå på något annat sätt. Särskilt i en pandemi. Enkäter är helt enkelt ett alldeles fenomenalt verktyg för att snabbt göra temperaturmätningar på olika fenomen.