Ja, det kan man fråga sig. Vi hade ju arbetsgruppsprocessen för flera månader sedan och har efter det uppdaterat då och då om hur vi processar resultaten vidare. Men hur är det möjligt att det tar flera månader att sätta igång med idéer? Varför kan man inte bara göra någon gång? Varför ska allt bara planeras och planeras hela tiden?
För oss handlar det framförallt om att projektets syfte är att bygga långsiktigt hållbara stöttande strukturer. Därför behöver vi titta på vad det är i alla resultaten som går att genomföra på lång sikt. Detta är särskilt viktigt i ett projekt där det finns tillskjutna medel. Visst skulle projektet kunna ägna tiden åt att skapa en massa olika aktiviteter och direkt börja arbeta i de lösningsförslag som vi har fått fram. Men vad skulle då hända efter projektslut? När projektmedlen och projektledningen inte finns kvar.
Man kan göra massa bra saker inom ett utvecklingsprojekt eftersom alla förutsättningarna finns på plats; tillskjutna medel, personal som bara har som arbetsuppgift att fokusera på projektet och projektresultaten. Dessutom hanterar projekten (oftast) spännande frågor av utforskande typ eller som ligger i framkant.
Men. Den stora utmaningen för utvecklingsprojekt är vad som händer efter projektet. Det är anledningen till att bidragsgivare som ESF-rådet kräver en projektlogik med tydliga långsiktiga effekter, att Kulturrådet har frågor i ansökan om hur resultaten ska implementeras eller varför Arvsfonden och Postkodsstiftelsen ställer frågan om vad som händer med projektet året efter det har slutat.
Vi vill jobba långsiktigt hållbart för att kunna bygga in resultaten i organisationen. Våra resultat och processer måste synkas med och förhålla sig till regionens årshjul och demokratiska beslutsprocesser. Sånt måste få ta sin tid. Så vi som gärna skulle önska att saker går lite snabbare får helt enkelt andas och fokusera på att förankring på riktigt och demokrati tar tid. Alternativet är kortsiktiga lösningar som inte har någon chans att bestå.
Publicerad av