Tråkdöden medelst redovisning, eller redovisningspoesi?
Det kan låta trist och tråkigt men redovisning av projektmedel är en del av att arbeta i projektform. Det kan vara ett nödvändigt ont eller så kan man se det som en möjlighet. Som den kulturbyråkrat jag är, så väljer jag det senare.
Saker rör på sig rätt fort i projekt och rätt vad det är så händer något som gör att man tänker annorlunda än vad man gjorde från början. Det finns inte alltid tid att vänta och reflektera utan man behöver ta sig vidare och följa med i processen. På ett sätt är man hela tiden mitt i ett nu.
Redovisning av ett projekt blir i ljuset av det här en tid för reflektion och omstrukturerande. För redovisningen hänger ju så klart ihop med planeringen av det som kommer framåt.
Om utvärdering är en möjlighet att få en extern blick på det man gjort (jag har tidigare skrivit om det här), så är redovisning möjligheten att själv titta på det man gjort. För hur ska vi kunna lära eller ta tillvara på erfarenheter från historien om vi inte vet hur den har sett ut?