Elin Selig

Varför tar saker en sån evinnerlig tid?!

Ja, det kan man fråga sig. Vi hade ju arbetsgruppsprocessen för flera månader sedan och har efter det uppdaterat då och då om hur vi processar resultaten vidare. Men hur är det möjligt att det tar flera månader att sätta igång med idéer? Varför kan man inte bara göra någon gång? Varför ska allt bara planeras och planeras hela tiden?

För oss handlar det framförallt om att projektets syfte är att bygga långsiktigt hållbara stöttande strukturer. Därför behöver vi titta på vad det är i alla resultaten som går att genomföra på lång sikt. Detta är särskilt viktigt i ett projekt där det finns tillskjutna medel. Visst skulle projektet kunna ägna tiden åt att skapa en massa olika aktiviteter och direkt börja arbeta i de lösningsförslag som vi har fått fram. Men vad skulle då hända efter projektslut? När projektmedlen och projektledningen inte finns kvar.

Man kan göra massa bra saker inom ett utvecklingsprojekt eftersom alla förutsättningarna finns på plats; tillskjutna medel, personal som bara har som arbetsuppgift att fokusera på projektet och projektresultaten. Dessutom hanterar projekten (oftast) spännande frågor av utforskande typ eller som ligger i framkant.

Men. Den stora utmaningen för utvecklingsprojekt är vad som händer efter projektet. Det är anledningen till att bidragsgivare som ESF-rådet kräver en projektlogik med tydliga långsiktiga effekter, att Kulturrådet har frågor i ansökan om hur resultaten ska implementeras eller varför Arvsfonden och Postkodsstiftelsen ställer frågan om vad som händer med projektet året efter det har slutat.

Vi vill jobba långsiktigt hållbart för att kunna bygga in resultaten i organisationen. Våra resultat och processer måste synkas med och förhålla sig till regionens årshjul och demokratiska beslutsprocesser. Sånt måste få ta sin tid. Så vi som gärna skulle önska att saker går lite snabbare får helt enkelt andas och fokusera på att förankring på riktigt och demokrati tar tid. Alternativet är kortsiktiga lösningar som inte har någon chans att bestå.

Elin Selig

Lyckade resultat är roligt att sprida!

November är lätt den månad som känns längst och samtidigt brukar man (jag?) jobba så mycket att den flyger förbi. Inga förändringar så långt det här året. Gissar att en av anledningarna att det gått så fort just i år är den superspännande och intensiva arbetsgruppsprocessen som vi ägnat oss åt sedan oktober. Saker går helt enkelt fort när man har roligt. Nu är den i alla fall avslutad och det känns lite konstigt. Fast samtidigt är det ju nu arbetet med förverkligandet drar igång och det ser jag verkligen fram emot!

Nu ska vi ägna oss åt en del rapportering av det här första projektåret. Bland annat genom att träffa olika instanser och berätta om vad vi gjort och vart det har tagit oss. Vi börjar med att presentera projektets resultat för samkultur Sörmland nu på fredag. Samkultur Sörmland är ett forum där regionens och kommunernas kulturpolitiker och kulturchefer samverkar. Senast vi träffade dem var på kulturkonferensen i slutet av april så det ska bli jätteroligt att få berätta för dem om vad som hänt i projektet sedan dess.

Vi kommer också att träffa vår nämnd för att göra en likande presentation i nästa vecka. Du kan läsa mer om nämnden för kultur utbildning och friluftsverksamhet genom att klicka på den här länken. I januari (yes, vi är nästan där nu) så kommer vi också att få chansen att berätta för Kulturrådet om projektet och det vi åstadkommit under 2021. 

Det är svårt att beskriva känslan av att få berätta om en process som det hänt så oerhört mycket i under så kort tid. Men det går kanske att sammanfatta i att det är väldigt, väldigt roligt! Det finns säkert flera anledningar till resultaten, där mycket givetvis beror på arbetsgruppens hängivna arbete. Jag gissar dock att vissa delar också beror på val av arbetssätt. Min ambition är att skriva mer om behovsdriven utveckling eller tjänstedesign och hur jag tänker att det har påverkat projektets process vid ett senare tillfälle men avvaktar tills alla funderingar kring detta har ramlat på plats.

Bild på delar av redovisningsblankett från Kulturrådets ansökningssystem.

Elin Selig

Tråkdöden medelst redovisning, eller redovisningspoesi?

Det kan låta trist och tråkigt men redovisning av projektmedel är en del av att arbeta i projektform. Det kan vara ett nödvändigt ont eller så kan man se det som en möjlighet. Som den kulturbyråkrat jag är, så väljer jag det senare.

Saker rör på sig rätt fort i projekt och rätt vad det är så händer något som gör att man tänker annorlunda än vad man gjorde från början. Det finns inte alltid tid att vänta och reflektera utan man behöver ta sig vidare och följa med i processen. På ett sätt är man hela tiden mitt i ett nu.

Redovisning av ett projekt blir i ljuset av det här en tid för reflektion och omstrukturerande. För redovisningen hänger ju så klart ihop med planeringen av det som kommer framåt.

Om utvärdering är en möjlighet att få en extern blick på det man gjort (jag har tidigare skrivit om det här), så är redovisning möjligheten att själv titta på det man gjort. För hur ska vi kunna lära eller ta tillvara på erfarenheter från historien om vi inte vet hur den har sett ut?

Elin Selig

Slutet är början?

Jisses, vad tiden går fort när man har roligt! Våra onsdagsträffar med arbetsgruppen går inte bara fort som vinden utan är också fantastiskt inspirerande och energigivande.

Efter varje tillfälle får vi återkoppling om att det inte finns tillräckligt med tid för att hinna med att lösa uppgifterna. Vilket tyvärr stämmer. Tre timmar som är minutiöst planerade, in i minsta detalj är alldeles för kort tid. I alla fall för att på djupet kunna diskutera allt det man skulle vilja prata om kring stöttande strukturer för det fria kulturlivet. Efter en pandemi.

Men. Jag tänker att fyra timmar inte heller hade varit tillräckligt. Eller fem. Eller åtta. Sakerna som vi diskuterar är inget som lämpar sig särskilt bra för att lösa på bara några få timmar. Kanske behöver vi snarare se det vi gör i arbetsgruppen som startskottet på något mer, något vidare. När vi avslutar arbetsgruppsprocessen så avslutas ju det uppdrag som arbetsgruppen  har haft men det är samtidigt början på resten av projektet.

En av deltagarna inflikade igår att hen lärt sig att den tiden som var avsatt var tillräckligt med tid. Och kanske är det så vi måste förhålla oss till tiden (i projektet). För ärligt talat. När vi har riktigt roligt så är ju slutet alltid väldigt långt borta. Och någonstans är ju förhoppningen att det som projektet påbörjar inte kommer att sluta, utan resultera i långsiktigt hållbara stöttande strukturer. Som även de kommer att behöva diskuteras, omvandlas och följa med behoven i det fria kulturlivet.

Elin Selig

En slags vision om utvärdering

Precis som jag gillar enkäter (här kan du läsa om det) på gillar jag utvärdering. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att allt ska utvärderas alltid men som princip tycker jag att utvärdering är en rätt bra grej. När den gör det den ska.

Framför allt så är utvärdering bra för olika typer av utvecklings- eller förändringsprojekt. Att få en extern blick på det man gör är toppen när man ska göra olika typer av vägval. Man blir ju nämligen rätt insyltad i själva ”görandet” av projektet som projektledare. Ibland behöver man då en mer objektiv bedömning på var projektet står i relation till de förväntade resultaten. När utvärderingen är bra så svarar den på:

  1. om projektet gör det som det ska,
  2. om detta i sin tur verkar skapa den förändring som man vill uppnå samt,
  3. (förhoppningsvis) vad som skapar förändringen.

Tidigare gjorde man ofta så att man genomförde ett projekt och sist så utvärderade man om det hade uppnått sina resultat. Supertrist om man lagt tre år på att utveckla något och kommer fram till att det inte alls har skapat förändring, när man inte längre har någon möjlighet att påverka. Också supertrist om man faktiskt har kommit på något som skapar förändring men som inte går att implementera i verksamheten på grund av att projekttiden är slut. 

Därför ägnar man sig numera ofta åt något som kallas lärande utvärdering (eller processutvärdering eller följeforskning eller genomförandeutvärdering… ”kärt barn…” osv). Som namnet indikerar så är detta en metod för utvärdera under hela projektet. På så sätt kan man tidigt se om något är på väg att gå åt skogen eller om någon oväntad insats verkar fungera så bra att man borde justera projektet åt det hållet. Man tar helt enkelt tillvara på projektets hela lärande och inte bara på slutresultatet. Eftersom projekt på många sätt är ett konstant testande och lärande skulle man kunna hävda att detta är ett bättre sätt att använda allmänna medel på*.

Jag gillar utvärdering. Därför att för mig är utvärdering lärande, och att ta tillvara på saker som kanske vid första ögonkastet inte hoppar på en och skriker ”Resultat!”. För att utvärdering är en tyst följeslagare som går vid ens sida och petar lite på en när man behöver vara uppmärksam. För att utvärdering påminner om att projektet är så mycket mer än bara de slutliga resultaten, det är också allt som händer på vägen dit. Jag gillar utvärdering som ser helheten.

*Eftersom Sörmländska kulturtillgångar är ett utvecklingsprojekt som dessutom vill skapa förändring kändes det också lämpligt att koppla på lärande utvärdering till projektet. Upphandlingen är precis i sitt slutskede och vi är glada för att kunna påbörja arbetet med utvärderarna i början av oktober.

Elin Selig

Vi har ett resultat!

Jag är överväldigad. Vi fick in nästan 200 svar på enkäten. 199 för att vara exakt. Det är häftigt. Iaf för en sån som mig.  199 svar innebär dock en del analysarbete, så det är det jag har ägnat mig åt den senaste veckan eller så. Och. Vi har ett resultat!

Vi kan konstatera att projektet har lite att jobba med även framåt. Det hade ju på många sätt varit både skönt och lite trist om det visat sig att det inte fanns några behov av stöttande strukturer. Men enkäten visar att så inte riktigt är fallet. 

Det som lyfts som det undantagslöst största behovet är frågor kring finansiering. Hur man ska finansiera sin verksamhet, hur man ska hitta nya kunder och uppdragsgivare och hur man ska finansiera projekt. Behovet är lite olika stort beroende av kulturområde och roll i kultursektorn men är ändå ganska entydigt.

I ljuset av detta är det intressant att väldigt få efterfrågar mötesplatser med just potentiella kunder, uppdragsgivare eller finansiärer. Det är också få som menar att det finns mötesplatser med dem idag. Vi har hittat ett glapp (vilket delvis var syftet med att skicka ut enkäten, så det är vi nöjda med).

När man hittar glapp så kikar man på varför och sen börjar man bygga broar eller gjuta betong för att bygga över eller fylla i glappet. Frågan som vi behöver ställa oss är: Varför finns det här glappet och vilken är bästa strategin för att bygga bort det?

Och det ska vi ta tag i. Så snart vi är tillbaka från vår sommarledighet i augusti.

Om du vill läsa mer om vad som framkom i enkäten så kommer den fullständiga rapporten inom kort finnas här på bloggen. Du kommer kunna hämta den under ”Om projektet” och fliken ”Nedladdningsbara dokument”. Vi behöver bara göra den tillgänglig och snygg innan den blir helt publik.