Elin Selig

Vi vill ha in idéer!

När arbetsgruppen för stöttande strukturer träffades för andra gången nu i onsdags var det dags att formulera utvecklingsområden. Alltså att konstatera vad det är som vi ska hitta lösningar på.

Vi hade ett enormt material att analysera i form av 52 intervjuer där alla typer av aktörer inom kultursektorn fanns representerade. Arbetsgruppen dök in i materialet och formulerade insikter, klustrade dem, omformulerade insikterna till möjligheter/utvecklingsområden, prioriterade utvecklingsområden och skickade med 24 sådana med projektledarna. Vi omformulerade och sammanställde i vår tur dessa och landade i att styrgruppen fick fyra förslag på utvecklingsområden att ta ställning till. Tillsammans valde vi nedanstående förslag.

Hur skulle vi kunna möjliggöra ett system för utbyte och lärande på lika villkor mellan alla kultursektorns aktörer?

Har ni idéer på hur vi ska kunna lösa detta så skicka ett mejl till elin.selig@regionsormland.se senast den 6 november med svar på följande:

  • Namn på idén:
  • Beskriv idén kortfattat:
  • Hur förbättrar idén situationen för användaren (det fria kulturlivet)?:
  • Beskriv hur idén knyter an till utvecklingsområdet ”Hur skulle vi kunna möjliggöra ett system för utbyte och lärande på lika villkor mellan alla kultursektorns aktörer?”:

Vi tar med idéerna som kommer in till nästa träff när vi ska arbeta fram lösningsförslag. Vi kommer inte att ta några av förslagen rakt av, utan alla idéer som kommer in kommer att bearbetas och omarbetas av arbetsgruppen.

Marie Anstadius

Resan börjar!

Så möttes vi hjärtat av Sörmland, tretton sörmländska kulturaktörer och vi projektledare. Efter att ha presenterat oss för varandra och jag och Elin redogjort planen för arbetsgruppens uppdrag kastade vi oss in i den första uppgiften – att testa ”Processresan” på varandra. Processresan är en intervjumetod som vi vill använda för att identifiera utmaningar i en kreativ process.* Nästa steg är nämligen att arbetsgruppens deltagare ska intervjua andra kulturaktörer inom sina respektive områden för att vi tillsammans ska kunna skapa oss en tydligare bild av kulturlivets utmaningar.

Metoden är inte en helt lätt match att få grepp om men deltagarna testade sig fram med liv och lust. Efter en dryg timmes febrilt utfrågande och antecknande hade tolv beskrivningar av kreativa processer hamnat på papper (eftersom vi var ojämnt antal fick en av deltagarna avstå att bli intervjuad) och fler kommer det alltså bli när deltagarna de närmaste dagarna ger sig ut i sina nätverk och utforskar behov, glapp och utmaningar som kan dyka upp på vägen för den som skapar kultur.

Det som blev så uppenbart för mig denna kväll var hur oslagbart (och efterlängtat) det är att ses i samma rum och göra saker ihop. A-salen på Åsa folkhögskola riktigt kokade av positiv energi och nyfikenhet. Det slog mig också att det är sällan en sådan bredd av kulturlivet samlas under samma tak för att arbeta tillsammans. Inom gruppen ryms erfarenheter och kompetens inom scenkonst, film, litteratur, bild och form, arrangörskap, entreprenörskap, ideellt engagemang, folkbildning, nätverksbyggande, kulturbyråkrati och mycket, mycket mer.

Tillsammans har vi alla förutsättningar för att åstadkomma något riktigt bra. Stay tuned!

* Processresan skildrar en kreativ process från ax till limpa, exempelvis från att du som konstnär får en idé till att ditt konstverk möter mottagaren. Andra processer kan vara ett kulturprojekt, en programläggning av ett höstprogram, en filmproduktion, tillkomsten av en bok och så vidare. Vi beskriver denna och andra metoder vi arbetar med under fliken ”Arbetsgrupper” här på sidan. Klicka här för att komma till den pågående arbetsprocessen.

Elin Selig

Ett universum av planera och planera om

När vi började efter semestrarna fanns eoner av tid innan vi skulle dra igång med den efterlängtade arbetsgruppsprocessen kring stöttande strukturer. Sen blinkade vi, det blev mörkare på både kvällar och mornar och plötsligt är vi nästan där.

Jag säger att vi blinkade men det är en halvsanning. Vi har planerat och diskuterat och planerat om i en slags oändlig tjänstedesignsprocess-loop som nu slutligen har utvecklat sig framför oss som en plan som faktiskt känns genomförbar.

Vi hade en grundtanke som blev till en ram som blev någon form av grundschema som blev en faktiskt tidsplan. Övningar har tänkts igenom, förkastats, testats, tänkts om och fastställts som övningar som vi faktiskt ska använda oss av. Instruktioner har skrivits och mallar producerats.

Vi vet att vi kommer få planera om flera gånger till innan vi har ett resultat från arbetsgruppens arbete men jäklar vad vi ser fram emot att få jobba praktiskt och testa allt det vi tänkt på riktigt.

Vi är supertaggade på att sätta igång och nu med släppta restriktioner vet vi att vi kommer köra träffarna på plats på Åsa folkhögskola. Snart är vi där. Äntligen!

Elin Selig

En slags vision om utvärdering

Precis som jag gillar enkäter (här kan du läsa om det) på gillar jag utvärdering. Missförstå mig rätt, jag tycker inte att allt ska utvärderas alltid men som princip tycker jag att utvärdering är en rätt bra grej. När den gör det den ska.

Framför allt så är utvärdering bra för olika typer av utvecklings- eller förändringsprojekt. Att få en extern blick på det man gör är toppen när man ska göra olika typer av vägval. Man blir ju nämligen rätt insyltad i själva ”görandet” av projektet som projektledare. Ibland behöver man då en mer objektiv bedömning på var projektet står i relation till de förväntade resultaten. När utvärderingen är bra så svarar den på:

  1. om projektet gör det som det ska,
  2. om detta i sin tur verkar skapa den förändring som man vill uppnå samt,
  3. (förhoppningsvis) vad som skapar förändringen.

Tidigare gjorde man ofta så att man genomförde ett projekt och sist så utvärderade man om det hade uppnått sina resultat. Supertrist om man lagt tre år på att utveckla något och kommer fram till att det inte alls har skapat förändring, när man inte längre har någon möjlighet att påverka. Också supertrist om man faktiskt har kommit på något som skapar förändring men som inte går att implementera i verksamheten på grund av att projekttiden är slut. 

Därför ägnar man sig numera ofta åt något som kallas lärande utvärdering (eller processutvärdering eller följeforskning eller genomförandeutvärdering… ”kärt barn…” osv). Som namnet indikerar så är detta en metod för utvärdera under hela projektet. På så sätt kan man tidigt se om något är på väg att gå åt skogen eller om någon oväntad insats verkar fungera så bra att man borde justera projektet åt det hållet. Man tar helt enkelt tillvara på projektets hela lärande och inte bara på slutresultatet. Eftersom projekt på många sätt är ett konstant testande och lärande skulle man kunna hävda att detta är ett bättre sätt att använda allmänna medel på*.

Jag gillar utvärdering. Därför att för mig är utvärdering lärande, och att ta tillvara på saker som kanske vid första ögonkastet inte hoppar på en och skriker ”Resultat!”. För att utvärdering är en tyst följeslagare som går vid ens sida och petar lite på en när man behöver vara uppmärksam. För att utvärdering påminner om att projektet är så mycket mer än bara de slutliga resultaten, det är också allt som händer på vägen dit. Jag gillar utvärdering som ser helheten.

*Eftersom Sörmländska kulturtillgångar är ett utvecklingsprojekt som dessutom vill skapa förändring kändes det också lämpligt att koppla på lärande utvärdering till projektet. Upphandlingen är precis i sitt slutskede och vi är glada för att kunna påbörja arbetet med utvärderarna i början av oktober.

Marie Anstadius

Anteckningar från en kulturfrukost

Den här veckan blir det ett lite längre och annorlunda inlägg då vi som utlovat delar med oss av det som sades på vår första kulturfrukost.

Fredagen den 10 september var det alltså dags för vår första digitala kulturfrukost. Efter att inbjudan gått ut hade det rasslat till ordentligt i både inkorg och Facebookevenemang – uppenbarligen fanns det ett intresse hos både fria kulturskapare och tjänstepersoner inom offentlig kulturverksamhet om att höra om och diskutera projektets enkätresultat.

Vi inledde med att presentera enkätresultaten i 20 minuter för att sedan öppna för diskussion i smågrupper i break out-rooms (du hittar enkätrapporten och vår sammanfattande PowerPoint här på sidan under ”Om projektet > Nedladdningsbara dokument”). Vi ställde två frågor för deltagarna att ta med i ut i grupperna att diskutera. Den första var om man kände igen sig i bilden som framkom i enkätsvaren. Den andra handlade om det resultat som förbryllat oss projektledare lite: Behovet av stöd kring finansiering är stort men efterfrågan på mötesplatser med potentiella kunder, uppdragsgivare och finansiärer är låg. Vad ser man för orsaker till att det är på det viset?

När vi åter sågs i storgrupp kom samtalet att röra sig kring just finansieringsfrågor och mötesplatser. Några av reflektionerna och kommentarer nedan kom till oss i chatten under själva mötet, några kom på mejlen i efterhand. Därför får man se nedanstående mer som ett underlag för fortsatta samtal än som rena minnesanteckningar. Jag har därför och för enkelhetens skull valt att anonymisera kommentarerna. Saknar du något inspel, hör av dig!

De flesta fann det föga förvånande att finansiering var en av de högst prioriterade frågorna i enkätsvaren. Man tog upp att de kommunala kulturbidragen i princip bara kan sökas av föreningar vilket utesluter många fria kulturskapare från systemet.

En deltagare med insyn i kulturbyråkratin menar att det är svårt för det offentliga att dela ut villkorslösa bidrag – så kallat autonoma stöd (som arbetsstipendium) som ofta delas ut på statlig nivå till konstutövare. Den typen av pengar finns sällan på kommunal och regional nivå. Eftersom regioner och kommuner har ett uttalat medborgarperspektiv är det här vanligare med instrumentellt stöd, dvs kulturskapare får bidrag eller uppdrag utifrån ens konstform, uppdrag som oftast har ett samhällsnyttigt syfte. Det kan vara utsmyckning, jobb med ungdomar, etc. Och denna stödform tilltalar inte alla och där kommer vi in på vår andra fråga på frukosten: varför efterfrågan på mötesplatser med potentiella kunder, uppdragsgivare och finansiärer var låg enligt enkäten.

Deltagaren resonerar vidare kring detta: personer som har investerat mycket i sitt konstnärliga yrke genom hårt arbete och lång utbildning tar många gånger hellre ”brödjobb” inom t ex vården än jagar uppdrag inom sitt konstområde eftersom man upplever att uppdrag oftast är villkorade och därmed inskränker på den konstnärliga friheten. Att lägga tid på att besöka en mötesplats som anordnats i syfte att hitta finansiering är därför inte intressant. Särskilt inte om man i samband med detta använder ord som ”kund”.

Det var dock flera deltagare som inte kände igen sig i den bilden. En konstnär uttryckte att hen definitivt saknade den typen av mötesplats. Här gled vi in på nyttan över att skapa fler mötesplatser för kulturaktörer. En författare konstaterade att de olika kulturskaparna ofta har sina egna nätverk för att nå ut inom sin disciplin men ställde frågan vad skulle hända om kulturskapare träffas över disciplingränserna? Kanske innebär det nya och oväntade samarbeten eller ny inspiration i största allmänhet.

Flera deltagare nämner just inspiration och utbyte av idéer som en god anledning till att träffas på organiserade mötesplatser. Dessa nämns också som en möjlig arena för att lyfta och synliggöra enskilda kulturutövare. Att mötas verkar över lag vara efterfrågat hos de närvarande (vilket kanske inte är så förvånande med tanke på att de valt att träffas på denna frukost). Någon lyfter vikten av att de idéer som uppkommer när kreativa människor möts tas till vara och leder till vidare utveckling för att det ska vara någon idé att mötas i längden. Vems uppgift är i så fall detta?

Samtidigt blir det tydligt att bara att mötas en så här kort stund leder till att kunskap och idéer byter ägare. Andra stödstrukturer än de rent finansiella blir synliga. En deltagare tipsar om Linda Kowalski Nordfors och hennes arbete i nystartade PUNKS (Passionsdriven Utveckling av Näringsliv Kultur och Samhälle), en nationell branschoberoende förening som bland annat hjälper KKN-aktörer med affärsutveckling. Just nu pågår ett samarbete med Eskilstuna kommun där PUNKS anordnar flera workshops och seminarier i KKN-frågor under hösten. Den intresserade kan läsa mer på punks.se.

Ett annat livskraftigt initiativ som nämns är Fri Scen Sörmland där Sörmlands fria teatergrupper går ihop och arrangerar en teaterfestival som i år går av stapeln i Gnesta 1-3 oktober. Festivalen fungerar som utbudsdagar där de olika sörmländska teatergrupperna visar sina aktuella föreställningar. Ett initiativ som stöttas både på kommunal och regional nivå. Att gå samman har många fördelar. Man kan läsa mer om festivalen på teaterfestivalen.se.

Det var i princip det vi hann med denna frukosttimme. Vi är glada över att intresset var så stort och hoppas att det var givande för er som deltog. För några krånglade tekniken både innan och under mötet och vi märkte att det var lite lurigt för oss att vara 100% närvarande i mötet och samtidigt hålla koll l på talarordning, inkommande mejl och chattmeddelanden, så till nästa gång ska vi se till att ha en tredje person som sköter teknik och meddelanden.

Och på tal om nästa gång – vi kan ju passa på att berätta att det blir fredagen 22 oktober kl 8.30-9.30. Vad vi ska prata om då? Det vet vi inte än men vi är öppna för förslag.

Mejla oss tips på skt@regionsormland.se!

Sörmländska kulturtillgångar

Hur får man små frön att bli fantastisk frukt?

Den senaste veckan har erbjudit intensiv tankeverksamhet och flitigt mejlande. Vi är nämligen mitt uppe i planeringen av arbetet i projektets första arbetsgrupp samt rekryteringen till den samme. Gruppen ska hitta utvecklingsområden utifrån utmaningen ”Hur kan vi tillgängliggöra stöttande strukturer för det fria kulturlivet i Sörmland”, så nu handlar vårt arbete om att skapa bästa möjliga förutsättningar för att arbetet blir konstruktivt, kreativt och, inte att förglömma, lustfyllt!

I detta ingår det riktigt kluriga i att sätta ihop en grupp som på olika sätt blir ett tvärsnitt av det sörmländska kulturlivet. Vi tänker inte i första hand på olika konstformer och uttryck när vi pusslar ihop deltagare utan snarare på att omfatta så många olika erfarenheter och förutsättningar som möjligt. Vi efterfrågar erfarenheter av att vara verksam som arrangör, ideellt engagerad, ensamjobbande yrkesverksam, professionell utövare i grupp, drivande av nätverk/kluster för kulturliv, engagerad i en plats, ny i kulturbranschen/Sverige, folkbildare, kulturfrämjare inom offentlig verksamhet.

Och vad är det nu vi menar med ”stöttande strukturer”? Det kommer vi ägna minst ett (troligtvis fler) blogginlägg om så småningom, men kortfattat syftar vi på alla de former av stöd som en kulturskapare behöver vid något tillfälle i sin skapande livscykel. Inte bara uppenbara ting som bidragsmöjligheter, rådgivning och exponeringsytor utan även saker som informella forum, nätverk och gemenskaper. Allt som kan hjälpa mig som kulturskapare att nå dit jag vill.

Hur det ska gå till, det där tillgängliggörandet? Det vet bara arbetsgruppens deltagare. De har fröna, vi projektledare står för jorden och tillsammans ska vi försöka oss på konststycket att odla fram fantastisk frukt.

Önska oss lycka till!

Marie Anstadius

…och nu blir det verkstad!

We’re back!
Semestern är avklarad i ett huj och det är nu dags att svinga sig upp på hästen och spränga iväg över de outforskade vidder som genomförandet av projektet än så länge är. Men! Innan jag börjar ge ledtrådar om vad vi har i kikaren tänkte jag summera projektets första 6 månader. Med tanke på att bloggen kom igång först i slutet av detta första halvår så kan det vara på sin plats med en kort återblick.

När jag och Elin kom in som projektledare i januari fanns en förstudie samt en idé om uppdraget som i korthet kan sammanfattas till ”att stärka den kulturella infrastrukturen i Sörmland”, eller, för att använda en ännu enklare formulering: göra det lättare för Sörmlands kulturliv att verka och växa.

För att ett projekt ska göra skillnad även efter att det avslutats måste man ha en klar struktur på arbetet samt en fördjupad kunskap om behoven hos dem som projektet ska göra skillnad för, så vårt första halvår innehöll dessa parallella arbeten. Att skapa en struktur innebär att sammanfatta syfte, mål och metod i en utförlig projektplan, liksom att göra budget, tidsplan, kommunikationsstrategi, arbetsrutiner och mycket mer för att vi ska kunna jobba effektivt och transparent. Flera av dessa viktiga arbetsverktyg har vi valt att dela med oss av här på vår webbsida för den som är nyfiken.

Sedan har vi kärnan i projektet: kunskapen om problemen/hindren/behoven som projektet ska hitta lösningar på. Vi hade en förstudie att utgå ifrån men behövde gå djupare och få svar på ett antal frågor som den väckt. Vi genomförde workshops med representanter från det fria kulturlivet, politiker och tjänstemän, vi intervjuade ett stort antal personer som är en del av den kulturella infrastrukturen inom den offentliga sektorn idag och vi gjorde en rejäl enkät riktad till det fria kulturlivet. Resultatet från den sistnämnda kan du läsa om i tidigare blogginlägg. Är du riktigt hungrig kan du även tugga i dig analysen av enkäten som du finner här på sidan under ”Om projektet”/”Nedladdningsbara dokument”.

Så. Nu är vi som sagt framme vid det stora, avgörande genomförandet. Men det är ju inte vi två projektledare som ska hitta lösningarna på det sörmländska kulturlivets utmaningar, det ska kulturaktörerna själva göra. Vi ska bara se till att det sker.

I oktober drar vi igång en första arbetsgrupp bestående av fria kulturaktörer samt representanter från offentliga sektorns kulturverksamheter som tillsammans ska jobba med lösningar på de utmaningar projektet identifierat. Vi kommer också arrangera öppna frukostmöten där de fria kulturaktörerna ska kunna komma till tals och delta i diskussioner kring dessa utmaningar. Det första äger rum den 10 september. Håll utkik! Mer info kommer snart.

Hästen stampar otåligt, dimman lättar över vidderna. Nu börjar äventyret!